Recension

: Neverworld
Neverworld Marisha Pessl
2018
Modernista
7/10

Couplandsk berättelse om döda tonåringar

Utgiven 2018
ISBN 9789177814627
Sidor 272
Orginaltitel Neverworld Wake
Översättare Emö Malmberg
Först utgiven 2018

Om författaren

Fotograf: Laura Rose

Marisha Pessl föddes 1977 och är uppvuxen i Asheville i North Carolina men är numera bosatt i New York. Hon debuterade med romanen Fördjupade studier i katastroffysik (på svenska 2007). 2014 släpptes Nattfilm.

Sök efter boken

När berättelsen om Beatrice börjar, har den första tragedin redan inträffat. Tim – Beatrice pojkvän, och den inofficiella ledaren för hennes kompisgäng – har hittats död, till synes efter att själv ha kastat sig ut från en klippa, ned i ett stenbrott. Men Beatrice köper inte den förklaringen. Tim skulle aldrig ta livet av sig.

Efter Tims död slutar vännerna höra av sig, och Beatrice är ensam med sin sorg, tills hon ett år senare åker för att träffa dem. Och Marisha Pessls sarkastiskt intelligenta prosa beskriver alltför väl hur tonårsångestigt obekväm återföreningen är.

I verkliga livet gör man aldrig de där grandiosa entréerna som man drömmer om.

Det man drömmer om är ett mellanting mellan colombiansk TV-såpa (skrik, ansikten i spänd förväntan, rinnande mascara) och ett oscarsnominerat Meryl Streep-ögonblick (vass dialog, kramar, sämja och stämsång.)

Istället blir de bara pinsamma. Mitt plötsliga uppdykande på Wincroft var som en slarvigt avfyrad torped som drev omkring, skarpladdad, utan varesig mål eller riktning.

Som om det inte vore illa nog att plötsligt känna sig obekväm och utanför i sitt gamla gäng, som för övrigt lämnade en i sticket när man behövde dem som mest, så inträffar raskt en andra katastrof. Efter en dramatisk bilkrasch vaknar ungdomarna och finner sig ha hamnat i en måndag-hela-veckan-situation. Världen finns kvar, och är på det hela taget som vanligt, men var elfte timme börjar den om från början igen. Beatrices föräldrar svarar visserligen i telefon när hon ringer, men de säger samma sak varje gång. En besynnerlig figur som kallar sig för Väktaren upplyser dem att de hamnat i Neverworld, och att de på ett Schrödingers katt-artat vis allihop befinner sig i ett tillstånd mellan att vara levande och döda. Eller – om analogin ska fungera helt – är de väl fyra femtedels döda, för enda sättet för dem att ta sig ur tidsloopen är att hålla en omröstning, där de bestämmer sig för vem som ska få överleva. De andra fyra kommer att dö.

Om upplägget känns bekant så har du kanske läst Douglas Couplands Girlfriend in A Coma, som också handlar om ett gäng highschoolungdomar, en pojkvän som dör innan boken börjar, men vars minne följer med huvudpersonerna och påverkar handlingen (dock Jared: leukemi, inte Tim; mystiskt självmord), och filosofiska frågor kring tid och rum, blandat med ångest, droger och sex. Det är ett koncept som är lätt att raljera kring, men egentligen är det inte så tokigt.

Först blir jag lite frustrerad över hur huvudkaraktärerna hanterar sin plötsliga odödlighet. Jag menar – det går ju egentligen ingen större nöd på dem. De lever i en helt kravlös tillvaro där de kan göra vad de vill utan att det får några konsekvenser. Man kan tycka att de helt enkelt skulle kunna strunta i att rösta och leva livet på obestämd tid. Istället kraschar de var och en på sitt eget sätt: missbruk, apati, självdestruktivitet. Men kanske är det som Beatrice säger:

Utan tid hade inget någon betydelse. Jag hade aldrig tidigare förstått hur viktig tidens gång var för att känna att något var viktigt. Tiden gav saker ett bäst före-datum, nerv, kraft och energi. Utan det blev allt orörligt, försatt i en stum väntan.

Neverworld är en bok som riktar sig till unga vuxna, men jag tycker att de där gränserna mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur blir allt mindre meningsfulla. För när jag googlar ”unga vuxna” för att se hur långt från målgruppen jag egentligen befinner mig får jag upp definitioner som ”18-23” eller ”15+”, och känner mig lastgammal. Men det är något tilltalande med tonåringar som huvudpersoner. Deras ofiltrerade, orädda, oförfinade, onyanserade sätt tilltalar mig, även om det frustrerar ibland. Och Neverworld är faktiskt på det hela taget riktigt bra. Den är spännande, medryckande och engagerande. De existensiella frågorna finns där att reflektera kring för den som orkar, men det går också alldeles utmärkt att bara försöka klura ut vem det egentligen var som mördade Jim. Och flera av karaktärerna som till en början känns lite platta får betydligt mer djup vartefter berättelsen når sitt crescendo.

Tyvärr är det också där bokens stora svagheter kommer fram: mot slutet, när hemligheter kommer i dagen och vänskaper ställs på sin spets, så blir det rörigt, illa underbyggt, och mindre trovärdigt. Till exempel har jag svårt att acceptera att huvudpersonen på något besynnerligt sätt har hemligheter för sig själv som hon lägligt låter bli att tänka på genom hela boken, innan de kommer fram som ett dramatiskt avslöjande. Men å andra sidan blir man kanske lite udda av att leva om samma halva dygn ett par tusen gånger på raken.

Katie Collmar

Publicerad: 2019-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2018-12-30 22:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7594

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?