Tolvåriga T.S. Spivet bor på en ranch i Montana med sin något udda familj – pappa T.E. är cowboy, mamma dr Clair är en nitisk entomolog och systern Gracie lider av grava gud-vad-tråkigt-det-är-att-vara-tonåring-och-bo-på-landet-utan-betal-TV-syndrom. Inte för att T.S. är särskilt vanlig själv. Han är överintelligent för sin ålder och ägnar större delen av sin lediga tid åt att rita kartor i vilka han beskriver alla möjliga aspekter av verkligheten – miljöer, släktled, tekniska konstruktioner och långa utlägg om varför det i genomsnitt tar honom 23 minuter att packa skolväskan.

När vi först möter T.S. får han ett samtal från Smithsonian Institute i Washington D.C. som hör av sig för att meddela att han har vunnit prestigefyllda Bairdepriset. Trots att T.S. ibland känner sig tillfreds med livet på ranchen växer sig känslan av att vara malplacerad starkare, så vår hjälte bestämmer sig för att luffa österut för att ta emot sitt pris i huvudstaden.

Larsens roman är ett sprudlande äventyr som vägrar hålla sig till den traditionella boksidan – historien letar sig ut i marginalerna med sidospår i form av kartor, diagram och anekdoter som är hämtade från någon av T.S. många anteckningsböcker i vilka han noggrant har kartlagt det mesta omkring honom. Liknande stilgrepp har testats förut, bland annat av Douglas Coupland i Generation X. Larsen tar det dock till en ny nivå – utsvävningarna är så eleganta, så integrerade i berättelsen att den hade blivit lidande utan dem.

T.S. får inte riktigt grepp om världen som han befinner sig i. Lika nitiskt som hans mamma samlar in insekter, hans pappa sköter ranchen och hans syster ger ifrån sig klagotjut försöker han systematiskt förstå sig på sin omgivning. Men även om T.S. är överdrivet smart för sin ålder, och förmodligen smartare än de flesta vuxna också, är han fortfarande ett barn. Han har fortfarande en tolvårings sinne och det finns saker i världen som han inte kan förklara och nedteckna som en perfekt modell.

På vägen till Washington möter T.S. en tågluffare som berättar en historia för honom. Den handlar om en sparv blir orolig för att den inte ska klara av den kalla vintern. Så sparven flyger från träd till träd för att fråga om något av dem skulle kunna tänka sig att erbjuda den skydd under vintern. Sparven blir nekad gång på gång, tills den kommer till en tall som värmer sparven hela den kalla årstiden. Som tack får tallen behålla sina barr året om, medan de andra träden blir straffade genom att fälla sina värmande löv inför vintern. T.S. respons på historien är att göra en beräkning där han kommer fram till att – nej, det är omöjligt, en talls barr skulle omöjligen kunna hålla en sparv varm under en hel vinter. Men under resans gång börjar T.S. mer och mer förstå att allting inte går att förklara med en perfekt modell eller en karta. När han är mitt uppe i processen att analysera och dokumentera sin omgivning och sakerna som händer honom hålls han gisslan av sin egen tankeverksamhet. Han hinner aldrig vara med om de magiska stunderna, upplevelserna som inte riktigt går att förklara.

Det må låta pretentiöst, men Valda verk av T.S. Spivet är en hyllning till berättarkonsten, till fiktionens under, men också till livet. Till de små sakerna som verkligen betyder någonting, men som vi inte riktigt kan sätta fingret på, de som är undanglidande men ändå så viktiga. Herman Melville summerar kontentan i ett citat i början av boken ”Den är inte utsatt på någon karta, genuina platser är aldrig det.” Och det förstår T.S. också till slut.