Adi förstår sig inte riktigt på sin omgivning. Det är lätt att en inte gör det när man är fem år gammal. Hennes pappa försöker styra familjen och se till att de inte avfaller från den goda vägen, mamma har fullt upp med nya syskonet som alltid är sjukt och storasyster Dina utforskar världen hennes pappa säger är förbjuden. Dessutom har hon grannar att förhålla sig till, vilket görs mer komplicerat av att en av dem är närgången på ett sätt hon inte greppar. Hon försöker utforska hemligheterna hon stöter på men ofta vill de vuxna inte alls förklara. Då är det tur att hon har en alldeles speciell vän som alltid är redo att prata med henne.

Bakom allt detta ligger familjens historia och ruvar. Något hände med pappas farmor och det påverkar släkten två generationer senare. Är det anledningen till att lillasyster Mai är sjuk? Är det en förbannelses fel att Adis äldre syskon hamnar mitt i Kinshasas inbördeskrig? Och i så fall, hur tar man bort en förbannelse?

Kayo Mpoyis debutroman är en suggestiv berättelse med många bottnar. Den handlar om mycket men säger inget rakt ut. Där visar Mpoyi en otrolig kraft i sitt språk – hur hon lyckas balansera det enkla med det djupa. Detta hjälps av att huvudpersonen Adi, som är jaget i boken, är ett barn och därför ofta observerar sin omgivning utan att riktigt förstå den. Det gör att Mpoyi kan hinta om mycket till läsaren utan att behöva säga det rakt ut – vi får själva koppla ihop sakerna Adi är med om och dra egna slutsatser utifrån dem. Mpoyi är skicklig i sitt skrivande och lämnar tillräckligt med hintar för att läsaren ska hänga med i handlingen ändå.

Boken utspelar sig i Tanzania under 90-talet och händelser både i Tanzania och grannländer blir bakgrund till handlingen. Böcker som utspelar sig i afrikanska länder har blivit alltmer populära de senaste åren och många läsare uppskattar att få nya perspektiv och att lära sig lite om en annan kultur. Jag upplever dock att Mai betyder vatten inte är fokuserad på kultur och land på det sätt som till exempel bästsäljaren Vända Hem av Yaa Gyasi. Det är mycket mer en allmängiltig historia om att vara barn och växa upp, oavsett var man råkar bo.

Jag lämnade den här boken med en nästan melankolisk känsla. Trots att den är skriven så vagt och att mycket som händer inte riktigt går att ta på blev jag fångad av berättelsen. Det där flyktiga i barndomen och försöken att förstå sin omgivning är lätt att relatera till. Jag hade lite svårt för stilen till att börja med och vet fortfarande inte riktigt om jag gillade den. Men. Ändå är det något som drar i boken, som fick mig att vilja fortsätta läsa, och som får mig att fortsätta tänka på den veckor efter att jag lagt ner den.

P.S. För den som är intresserad av att läsa mer om förbannelser i samtida böcker med koppling till Afrika kan jag rekommendera essän ”Turning the ’Curse of Ham’ Into a Blessing”.