Souvankham Thammavongsa var redan en etablerad och lovordad poet i Kanada när hon förra året gav ut sin första novellsamling, How to Pronounce Knife. Boken består av 14 ganska korta noveller, de flesta runt tio sidor långa. De börjar ofta med en kort beskrivning, av en särskild plats, person eller händelse, med en tydlig berättarton. Även om ”det var en gång” inte står utskrivet är det lite så det känns att kliva in i var och en av dem.

Ett återkommande tema är barnets erfarenhet av att växa upp i ett land som är nytt för den egna familjen och hur barnets olika roller – med kompisar, i skolan, gentemot föräldrarna – formas, förhandlas och omförhandlas. Omsorgsfullt bjuder Thammavongsa in läsaren till barnets perspektiv, som är allt annat än enkelt, men fyllt av humor och allvar. Och det visar sig finnas goda skäl till att engelskans ”knife” inte alltid bör uttalas ”najf”.

Några av berättelserna handlar om vuxna relationer, och då ofta mer om saknad och avstånd, men alltid genom relationen till andra – mellan familjemedlemmar eller i romantiska relationer. Men oavsett om avstånd (åter-)skapas genom fysisk distansering eller en vit lögn, så är det en slags omtanke inbakad i handlingen även här.

Berättelserna har ett klassiskt novellformat, med en tydlig huvudperson och få bikaraktärer, och med en tydlig röd tråd. Varje avslut, oavsett hur kort, utgör en mjuk matta som aldrig är självklar och alltid lämnar utrymme till läsaren. Och även ett sorgligt slut kan vara varmt, kärleksfullt och till och med positivt. Allt hänger på perspektivet och vad det låter oss få syn på.