Recension

: Moby-Dick
Moby-Dick: Or: The Whale Herman Melville
1851
10/10

När storfiskarn talar om

Utgiven 1851
Språk Engelska

Om författaren

Herman Melville (1819-1891) var en amerikansk romanförfattare och poet. Han är mest känd för sin roman Moby Dick (1851) och kortromanen Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej (1853).

Sök efter boken

Jag tror det här är fjärde gången jag läser* Moby-Dick sedan jag var typ 12. Det är alltid lurigt att läsa om böcker, speciellt när man har haft dem med sig så länge; jag har utvecklats en hel del som läsare mellan varje gång, men den har utvecklats som roman också.

Dissect him how I may, then, I but go skin deep; I know him not, and never will.

Det är ju ändå en så väldigt enkel historia i botten: Naiv sjöman – kalla honom Ismael – mönstrar på ett valfångstfartyg, och när de kastat loss upptäcker han och hela besättningen att kaptenen, Ahab, är besatt av hämndbegär på en specifik val, den stora vita valen Moby Dick som bet av Ahabs ben på en tidigare resa. Och nu, berättar Ismael, gick allting mer och mer åt helvete… men för att vi ska förstå varför måste vi också veta något om valjakt, hur och varför och när och varthän och…

”Vengeance on a dumb brute!” cried Starbuck, ”that simply smote thee from blindest instinct! Madness! To be enraged with a dumb thing, Captain Ahab, seems blasphemous.”

Första gången läste jag den säkert som en ren äventyrsroman med inblandade nördigheter om valar. Någonstans däremellan har jag läst den som en mer metaforisk berättelse; det finns ju nog att hitta där, och det är nästan den sortens roman som kräver att man läser den metaforiskt eftersom den ju ändå inte riktigt fungerar som ett rakt äventyr. Det är för många utvikningar, för mycket docerande, för att inte tala om att de som i början sätts upp som huvudpersoner snart reduceras till bifigurer. Så ja, bilden av Ahab som flyr hemmets trygga hamn för att jaga… ja, Gud eller Existensen eller Meningen eller något annat sådant där, den stora valen som aldrig låter sig fångas, som förblir okänd trots att man ägnar hela sitt liv åt den, kan symbolisera mycket. Ta det ett steg till och man kan läsa den som en Kafka-artad komedi – mitt ibland alla utslag av ren slapstickkomedi som dyker upp här och där, och Ismaels ibland rejält överdrivna berättarstil som får honom att låta som om han är mitt uppe i både en flaska rom och världens bästa storfiskarhistoria (och det är han ju) tillåts vi aldrig glömma att punchlinen i skämtet är döden. Havet är så stort, så stort, och vi är bara ett litet djur med stora ambitioner.

God keep me from ever completing anything. This whole book is but a draught—nay, but the draught of a draught. Oh, Time, Strength, Cash, and Patience!

Allt det där finns ju fortfarande i boken när jag läser den idag. Men idag… fan vet om jag inte också läser det som en anatomi. Eller en bibel, vilket kan vara samma sak på sätt och vis. Jag menar inte att den fungerar som en faktisk biologisk avhandling om valar, eller som en faktisk bibel, även om det är en spännande tanke att föreställa sig vad Melville hade gjort annorlunda om han väntat några år tills Darwin fått ut Om arternas uppkomst och kunnat väva in några poetiska sanningar därifrån. Men det Moby-Dick verkar vilja göra, i sina våldsamma kast mellan actionscener blandat med stilla promenader på däck, bibel- och Shakespeare-citat blandat med seglarvisor, plumpa skämt som leder in i djupa filosofiska resonemang om fri vilja som leder in i torra utläggningar om valens roll i konsthistorien… det är varken mer eller mindre än att försöka beskriva, på alla plan, vad det är att vara en människa. Eller vad det är att vara ett djur. Eller om det alls finns någon skillnad mellan de två. Kapitlen i Moby-Dick byter genre, ton, format hej vilt eftersom de är olika kroppsdelar i ett Frankensteinskt idémonster.

And I am convinced that from the heads of all ponderous profound beings, such as Plato, Pyrrho, the Devil, Jupiter, Dante, and so on, there always goes up a certain semi-visible steam, while in the act of thinking deep thoughts.

Visst finns det brister i det; en totalroman måste per definition även innehålla långrandiga bitar, borttappade trådar, etc. Men bara en sån här sak: Moby-Dick kom ut 1851, 15 år innan slaveriet förbjöds i USA, mer än 100 år innan medborgarrättsrörelsen fick fart, och utspelar sig ombord på ett skepp där alla nationaliteter och etniciteter finns representerade. Med dagens mått mätt är Melville(s berättare) hyfsat rasistisk, även när han lite lagom tolerant påpekar att ”vildar” minsann är människor de också, men framför allt låter han aldrig begrepp som ras och klass ligga stilla. Han vrider och vänder på dem med alla verktyg som alla de här genrerna han lånar ifrån tillåter, försöker förstå alla sina karaktärer utifrån deras egna perspektiv, utmanar och ifrågasätter. Han följer upp kapitel där en befälhavare skäller ut en svart besättningsmedlem och ger honom skitjobb med ett kapitel om valbiologi där han föraktfullt fnyser att alla försök att dela in dem i olika klasser är godtyckliga, han jämför arbetarklassgrabbarna ombord på Pequod med krigshjältar, prinsar, helgon, heroer, han antropomorfiserar valarna och tillskriver dem religioner i ena sekunden och avfärdar dem som simmande oljeklumpar i nästa. Han gör berättarrösten till en del av berättelsen, låter Ismaels fördomar avslöja sig själva. Lager efter lager av påstådd civilisation skalas av, inspekteras, kokas ner till sin essens och stuvas undan för framtida upplysningsbehov, tills det enda som återstår är en revirstrid mellan två gamla alfahannar, mannen och valen, människan och det onåbara.

Kapten Ahab, ja, en av de stora litterära figurerna av ett skäl, lika komplex som sin roman. En urstark krympling, en galning som nyktert ser sin egen galenskap, besatt av hämndbegär och villig att offra allt, men ändå med en mänsklighet och en karisma som gör att han hellre övertygar sina män att följa honom i döden av fri vilja än tvingar dem. Det sägs att Moby-Dick floppade på 1850-talet därför att ingen köpte att någon frivilligt skulle följa en sådan galning; en mansålder senare, efter första världskrigets skyttegravar, blev boken en klassiker.

En bibel, skrev jag, inte en sådan som vill förklara en existerande religion för trogna följare utan en som vill plocka isär. Melville själv kallade den hädisk, och som alla stora religiösa (vilket inte är detsamma som kristna) skrifter är den rejält subversiv. Vår berättare ser ingen direkt skillnad mellan sin egen protestantism och Queequegs avgudadyrkan, Ahab förkastar alla andra auktoriteter än sig själv, den djupast religiösa människan ombord blir bara handlingsförlamad av sin tro. Att låta Satan (eller om det nu är Gud, eller om det alls finns någon skillnad mellan de två) representeras av en valfisk? Men poängen med hädelse, med kätteri, är ju något mer än att bara säga något elakt om påven eller göra en halvdassig Muhammedteckning. Det handlar om att säga ”jag förstår vad ni säger och tror” och sedan använda den förståelsen för att göra berättelsen till sin egen. Moby-Dick vecklar ut sig åt alla håll just för att det är det en bibel gör; den innehåller både rafflade berättelser om brinnande städer eller sjunkande skepp, lärda utläggningar om historia och ingående diskussioner om moral och etik…

Now small fowls flew screaming over the yet yawning gulf; a sullen white surf beat against its steep sides; then all collapsed, and the great shroud of the sea rolled on as it rolled five thousand years ago.

Det den inte erbjuder är någon frälsning. Möjligen en livboj, och även den bara för de slumpmässigt utvalda. Ett litet djur som klamrar sig fast vid en flytande likkista, mitt i en tom ocean där titaner nyss kämpade till döden. Och som kommer tillbaka med den här berättelsen, full av motsägelser och brister, av död och förintelse, men så ändlöst vacker att han inte kan sluta prata.

* Eller ja, läser och läser. Jag lyssnade på den, via podcasten The Moby Dick Big Read, där 136 olika personer – från Sir David Attenborough och skådespelare som Tilda Swinton och Benedict Cumberbatch till helt vanliga fans – får läsa varsitt kapitel av boken som de själva upplever den. Allt från technoremixer till korta radiopjäser, så länge de bara håller sig till originaltexten är alla tolkningar välkomna. Jag vet inte om jag skulle rekommendera det för förstagångsläsaren – det blir en ganska splittrad tolkning – men någonstans passar det perfekt för en bok som verkar vilja säga allt.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-03 10:30

Kategori: Recension | Recension: #6181

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?