Krönika

Alla döda små djur

Jag tänker på Hitchcock. Jag vet inte var alla fåglarna kommer ifrån, nämligen.

Inte för att de är otäcka. De är ganska fina. Förmodligen är det en trend som jag hakat på utan att ens reflektera över det. Men plötsligt slår det mig att de är överallt.

Som helt ofunktionella figurer i hyllorna, den lilla familjen mjukisugglor och babushkaugglorna, mjukiskorparna Hugin och Munin, marionettpelikanen från Prag, på tavlor och bonader och som dekoration på krokar, askar, hushållspappershållare. Och så badankan, inte att förglömma.

Så har vi förstås de svartvita korna, som blivit en grej mellan mig och min mamma. De finns på otaliga vykort, som gosedjur, i böcker, på grytlappar och köksförkläden, och så förstås den stora mekaniska kossan som dansar som en dåre till inbyggd burkig musik. Den har moderskapet fyndat på Kanarieöarna, visst.

Den äldsta och allra första kossan är däremot ljusbrun, heter Rosalinda och ser oändligt deprimerad ut. Det beror förmodligen på att stoppning i halsen motats undan, fast jag föredrar nog att tänka på det som helt enkelt hennes personlighet. En gång i tiden kunde hon råma utdraget när man tippade på henne, men numera ger hon mest ifrån sig ett sorgset och ihåligt kluckande. Hon var min allra första julklapp, följd förstås av en lång räcka andra mjuka djur, lekkamrater och huvudpersondjur.

Jag vet inte riktigt vad det är med djur och barn. Om vi uppfostrar dem så med alla mjukisdjur och antropomorfa barnboksdjur, eller om det finns någon sorts naturlig identifikation, levande varelser emellan? Eller om det är erfarenheten av språklöshet och underställdheten vuxna som förenar? Om de nu upplever det så – både barn och katter tycks sannerligen kunna uppfatta sig själva som hushållets regenter, och när jag stöter på någon av grannskapets många katter i min egen trädgård ger de mig oftast blickar som verkar säga ”Nå, du kan väl få vara här, bara du inte stör mig. Och det är enbart på nåder”.

Av levande djur ser jag annars mest de döda. En halvstor och förvriden älg, nyligen påkörd (lyckligtvis, för mig, av någon annan) någonstans mellan Eriksmåla och Lessebo. Förmodligen en av de där bortstötta och förvirrade fjolårskalvarna de brukar varna för och som finns i mitt blödiga hjärta (och bromsberedskapen) varenda vår. En gång för några år sedan på Östgötaslätten en räv som precis såg ut som att den låg och sov, helt fridfull och perfekt mitt på riksvägen. Den lever också kvar på min näthinna, liksom rådjuret som förtvivlat kastade sig, igen och igen, mot fel sida av viltstängslet någonstans utanför Vetlanda. Vilken mardröm att ha fastat i.

Och så de där stunderna på vägen, när livet plötsligt sprudlar framför en – en räv eller ett rådjur som skuttar, oändligt graciöst, på lagom avstånd framför vindrutan. Vi kommer båda undan med pulsen i halsgropen, men det känns som om de vet något jag inte vet. Jag är inte överlägsen där jag sitter, torr och varm, trygg och effektiv i min lilla metallfarkost. Jag är ograciös, och inte så lite ödmjuk.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-01 16:09

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?