Recension

: Rebecca
Rebecca Daphne du Maurier
2017
Modernista
8/10

”Den här platsen är nån annans …”

Utgiven 2017
ISBN 9789176458358
Sidor 480
Orginaltitel Rebecca
Översättare Dagny Henschen och Hilda Holmberg
Först utgiven 1938

Om författaren

Daphne du Maurier (1907-1989) var brittisk författare och dramatiker, född i London. Till hennes mest kända verk hör romanerna Jamaica Inn (1936) och Rebecca (1938) och noveller som The Birds (1952) och Don’t look now (1971). Flera av hennes berättelser har filmatiserats, bland andra av Alfred Hitchcock.

Sök efter boken

För några veckor sedan recenserade jag en samling av Daphne du Mauriers noveller, Fåglarna och andra noveller, och var nästan mer tagen av omslaget än av innehållet. Här gäller det samma förlags nyutgåva (men inte heller här nyöversättning) av hennes roman Rebecca – och nu är förhållandet det omvända.

Den här ikoniska romanen – inte minst känd, förstås, genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1940 – har fått ett ganska trist porträtt av en tjänare till omslag. Vid första anblicken tänker jag att det ska föreställa den otäcka, överspända fru Danvers, hushållerska på det gotiska gamla herresäte som romanen kretsar kring, men det föreställer snarare en ung husa. Kanske är tanken bara att gestalta den hierarkiska tillvaro som präglar livet på Manderley och som huvudpersonen har så svårt att finna sig till rätta i?

Den unga berättaren, vars namn vi faktiskt aldrig får veta, möter den välbärgade Maxim de Winter i Monte Carlo, där hon vistas som sällskapsdam till en ganska förfärlig äldre dam. De gifter sig, och han tar henne med till sitt Manderley. Där får hon dock snabbt känslan, inte minst understödd av hushållerskan fru Denvers, av att aldrig kunna tävla med den tidigare fru de Winter, den vackra och älskade första hustrun som något år tidigare drunknat i havet utanför ägorna. Rebecca.

Visst är Rebecca en roman med tydligt gotiska förtecken, den stora, mytomspunna egendomen där den tidigare härskarinnan ännu präglar allt och alla, de mörka hemligheterna som ruvar, men ännu mer präglas den av en fängslande psykologi och skickligt komponerad spänning. Huvudpersonen är så ung och så obekväm med den ställning hon gift sig in i – och jo, man kan verkligen känna hur obehagligt det vore att ständigt vara utsatt för den mer insatta, stora tjänarstabens blickar och omdömen – men framför allt är det lätt att känna igen sig i hennes närmast olyckliga förälskelse i den egne maken, medan hon alltmer inser att hon aldrig kan bli lika betydelsefull för honom som Rebecca.

Mina tankar går under läsningen ganska ofta till den där Melissa Horn-låten: ”Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.” Rebecca är just den efterträdarens växande besatthet.

Det är inte minst i de där vardagliga skildringarna som du Maurier verkligen triumferar. (Mattias Fyhr gör i förordet det helt riktiga påpekandet att hennes kriminaltekniska komposition däremot lämnar en del att önska. Helt oavsett skulle jag önska att förlaget lade den här typen av helt avslöjande och tolkande kommentarer som efterord istället för förord.) Tillsammans med huvudpersonen håller man som läsare andan medan det konverseras och dricks te enligt konstens alla regler.

I denna på ytan bekväma överklasstillvaro, framför bibliotekets brasa eller i skuggan under den stora kastanjen, väntar vi tillsammans på den oundvikliga katastrofen.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-09-02 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-26 16:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7065

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?