Observera att det här är en recension av en uppföljare, så: spoilervarning. Det går inte att resonera om Susan Hills Skuggan av Rebecca utan att diskutera slutet på föregångaren, Daphne du Mauriers Rebecca.

Det finns förstås skäl både för och emot att skriva (och för den delen att läsa) en fortsättning på du Mauriers berömda roman. Det mest uppenbara, om man nu vill se det som en för- eller nackdel, är att den är bra. Ett annat att den i allt väsentligt är avslutad. Det som visar sig vara romanens mysterium, om Maxim de Winters första hustru, Rebecca, verkligen drunknade eller om hon i själva verket mördades och i så fall av vem, får sin upplösning.

Dock: är det en moraliskt riktig upplösning? Det rättsliga utslaget blir till slut självmord, men tillsammans med romanens berättare, den nuvarande Mrs de Winter, har läsaren fått veta sanningen. Rebecca blev mördad, mördaren går fri – och vi förväntas kanske (eller kanske inte?) uppfatta detta som någon sorts poetisk rättvisa?

Makarna de Winter tillbringar visserligen en stor del av sitt återstående liv i frivillig exil utomlands, men den är ju just frivillig. Precis som att frivilligt låsa in sig på en ambassad i åratal kan det knappast jämföras med ett utdömt straff.

När Susan Hill i Skuggan av Rebecca plockar upp du Mauriers karaktärer igen låter hon det ha gått tio år av denna självpåtagna exil. Tio år av stillsam, isolerad tillvaro på anonyma hotellrum runt om i Europa. Perspektivet är fortfarande den andra hustruns (i original heter Hills roman Mrs de Winter), hon den unga, osäkra, som aldrig ens får ett eget namn, vare sig hos du Maurier eller Hill, och paret tvingas slutligen hem till England för en begravning.

Det är bara meningen att det ska bli en kort visit, men den unga hustrun – nu inte längre fullt så ung – vill så väldigt gärna stanna. Hon längtar hem, hon vill komma till ro, ha ett riktigt hem, ha barn. Det är inte så svårt att förstå att den dubbelt så gamle och framför allt enormt trulige, tröttsamt plågade maken kanske inte alltid känns som det enda sällskap någon vill ha ut av livet.

Fast jag funderar på det där: vad är det för historia Susan Hill vill berätta, egentligen? Varför väljer hon samma perspektiv som du Maurier själv, lägger sig helt i följd som en ganska dålig kopia (inte minst är spänningsmomenten mycket ojämnt fördelade)? Ja, det dyker upp mystiska budskap som från det förflutna. Gamla obehagliga bekanta dyker upp, gamla synder gör sig påminda – och jag undrar om det är det hon i själva verket vill, Hill: mäta ut det där straffet som låtit vänta på sig?