Norra England. Dimma. Stora stenhus. Uråldriga små byar med misstänksamma invånare. En ensam, naiv besökare från storstan som upptäcker att den lilla byn har en Mörk Hemlighet.

Behöver man ens ett spöke där?

…Jo, man gör nog kanske det. Att läsa Kvinnan i svart är som att flyttas tillbaka till en förment oskyldigare tid, och det är ju förstås tanken också; även om det dröjt 30 år för den att komma på svenska så är det ju en modern skräckroman, skriven när Hollywood precis börjat pumpa ut den ena filmen efter den andra där ungdomar hackas ihjäl med machete. Av det märks inget i Kvinnan i svart, en historia från en tidsålder då vi inte behövde vara rädda för seriemördare och Margaret Thatcher utan fortfarande kunde tro på spöken i sorgflor som visar sig när någon ska dö. Hill lånar hej vilt från När skruven dras åt, Baskervilles hund och varenda Hammerfilm som någonsin gjorts och berättar en historia om Arthur Kipps, en ung, lovande advokat från London som av olika skäl måste tillbringa några dagar i ett uråldrigt, avlägset hus där det nog spökar. Det är hela grundhistorien, berättat på ett sekelskiftesspråk (riktigt fint översatt) som bygger en sådan Förr I Tiden-stämning att det till och med för huvudpersonen känns bisarrt när Hill mitt i all nostalgiporr smyger in bilar, telefoner och förstavärldskrigsveteraner. För så länge sen var ju ändå inte 20-talet, och så oskyldiga var ju inte folk då heller. Så återigen: varför berättar hon då bara en rak, enkel spökhistoria vi hört hundra gånger förut?

Kanske just därför. För ändå.

Hur postmodernistiskt posthorrorcynisk jag än är, trots att jag sett och läst den här grundhistorien förut, trots att andra gjort det bättre, trots att jag rentav sett den ganska mediokra filmversionen … så sitter jag ju ändå där, drar filten om mig och vänder blad som om livet hängde på det medan jag då och då kastar ett öga ut genom fönstret där vårstormar viner och hoppas att de inte kommer närmare. Hill sveper in allt i den där dimman, det där språket som stänger in oss med Arthur, utplånar den rationella världen utanför och illusionen att vi kan göra något åt det. Vi fruktar det vi inte ser, men lika mycket fruktar vi det vi får se om dimman lättar, om vi tvingas se det hemska rakt på utan något emellan. Då vill vi ha dimman tillbaka, men då är det så dags.

Och sen kan man intala sig att det bara är en spökhistoria, bara något vi hört förut, bara en historia om något hemskt som aldrig dör, som alltid finns kvar hur civiliserade vi än blir. Det är inte alltid så bara.