Utgiven | 2011 |
---|---|
Sidor | 152 |
Orginaltitel | The Turn of the Screw |
Översättare | Ola Klingberg |
Först utgiven | 1898 |
Ibland sägs det att Sigmund Freud var den förste som mer systematiskt ägnade sig åt människans ofrivilliga minnen och hur de styr våra vardagliga liv. Traumatiska minnen vi återupprepar fast vi inte vill och andra minnen som vi täcker över och förtränger. Samtidigt hade Freud, åtminstone i yngre år, gott hopp om att vi kan komma till tals med vår undanträngda livshistoria.
Vad har då Freud åstadkommit? För det första har de demoner och spöken som tidigare jagat runt oss i landskapet nu flyttat in i huvudet och förvandlats till hjärnspöken. Och för det andra har vi fått metoder för att komma till tals med dessa spöken: genom terapi kan vi jaga dem på flykten.
Det är i denna skärningspunkt vi kan placera in Henry James spökhistoria När skruven dras åt från 1898. Som Mattias Fyhr skriver i förordet till boken så är det både skräck, gotik och psykologi. De sedan länge döda går igen, mitt på dagen. Och de är rena hjärnspöken. Samtidigt.
När skruven dras åt är en skräckhistoria som utspelar sig på ett öde gods. En ung kvinna, guvernanten, sätts att vaka över två barn. Snart ser guvernanten hur döda personer går igen och hon misstänker barnen för att vara i maskopi med dessa spöken. Barnen säger sig aldrig se dessa spöken och tycker guvernanten är skrämmande. Ond, bråd död väntar. Men vem har rätt, guvernanten eller barnen?
När skruven dras åt är en gåta utan lösning. Genom att fullända sin point-of-view teknik visar James att varje person har sin verklighetsuppfattning, något neutralt perspektiv finns inte. Enda sättet att få gåtan att lösa upp sig är att hålla på en av personerna, då blir spökena bara verkliga eller bara mentala. Priset vi får betala är att vi gör oss dummare än texten, den bestämmer sig aldrig för vem som har rätt och vem som har fel. Jag är säker på att boken ligger på Paul Austers tio-i-topp lista.
Personligen är jag så fascinerad av James berättartekniska briljans att jag aldrig blir riktigt rädd. Men en läsare som struntar i konstruktionen, eller kanske helt enkelt är mindre rädd för att bli rädd, kan här låta sig falla ner i ett par timmars skräckgotisk psykothriller av bästa märke.
Publicerad: 2011-08-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-08 01:15
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).