Även om Stefan Zweigs berättelser kanske aldrig klassades som litterära mästerverk, tvärtom ansåg den tyskspråkiga kultureliten att det mest var melodramatiskt skräp, så var Zweig under 20- och 30-talet en av världens mest översatta och lästa författare. De senaste åren har hans författarskap fått en renässans bland annat tack vare Pushkin Press och The New York Review Books som publicerat hans verk i nyöversättningar. Zweigs memoarer Världen av igår (som ska vara inspirationskällan till Wes Andersons kritikerrosade film Grand Budapest Hotel från 2014) publicerades i en bearbetad svensk översättning 2011. Biografin Stefan Zweig vid världens ände av George Prochnik kom i år ut på Atlantis förlag och Erzats förlag publicerar nu fem av Stefan Zweigs noveller, eller kortromaner, i samlingen Amok.

Fyra av de fem novellerna i Amok är konstruerade som kinesiska askar med berättelser i berättelsen. Intrigerna och miljöerna är likartade. Här finns ett manligt berättarjag som befinner sig på resa eller på en främmande plats. Här finns karaktärer som korsar världshaven på magnifika passagerarfartyg, semestrar på lyxhotell vid Rivieran och spelar bort förmögenheter på casinot i Monte Carlo. Zweig reste själv så mycket att hans vänner kallade honom för ”den flygande holländaren”, men han har också påpekat att vårt sug efter resor inte enbart kan förklaras med en längtan efter exotiska platser. ”Vi vill lämna vår invanda miljö bakom oss, vår hemtrakt som är densamma dag för dag; vi längtar bort eftersom vi inte längre behöver vara oss själva när vi inte längre är hemma.” De flesta av Stefan Zweigs karaktärer verkar hålla med honom om detta. Jaget är ett fängelse som vi helst vill undfly.

Denna sanning förkroppsligas också av den gåtfulla främling som i novell efter novell delger berättarjaget, och oss läsare, sitt livs historia. Detta möte, som också blir novellens dramatiska höjdpunkt, påminner om det terapeutiska samtalet mellan psykolog och klient, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Stefan Zweig var god vän med Sigmund Freud. (Såväl Zweigs som Freuds texter brändes för övrigt på nazisternas bokbål 1933). I vissa noveller tar främlingen till och med över rollen som berättarjag i samband med bekännelsen. Det här är ett effektivt grepp som förhöjer känslan av autenticitet i texten. Det känns som om den mystiske främlingen plötsligt talar direkt till läsaren.

Jag har älskat dig som ingen annan… som ingen annan har du, min pojke, väckt mitt innersta till liv… Till avsked skall du därför få veta mer om mig än någon annan människa. Under alla dessa timmar har jag ju tydligt känt dina tysta frågor… Du ensam skall veta hur mitt liv har varit. Vill du att jag ska berätta det för dig?

Stefan Zweig skrev helst med lila bläck och han dekorerade gärna drinkarna som han bjöd sina vänner på med guldflagor. Ytligt kan tyckas, men i novellerna räds han inte djupet.  Zweig var en av de första som skrev om Freuds arbete i Die Heilung durch den Geist (1931) och i Amok är karaktärsteckningarna tydligt influerade av Freuds teorier om det mänskliga medvetandet. I novell efter novell upprepas bilden av det plågade jaget som kämpar för att leva upp till samhällets normer (överjaget) genom att hålla drifterna i schack (detet). Vi får bland annat möta universitetsprofessorn som döljer sin homosexualitet, den varmt religiösa men samtidigt spelgalna studenten och distriktsläkaren som åtrår fel kvinna. Det här är berättelser om människor som sviker såväl sig själva som sina nära och kära. De är otrogna, de säljer familjejuvelerna, de berusar sig med sina laster men det händer också att de ångrar sig och vill göra bot. Då gör de sitt yttersta för att motstå suget efter det förbjudna och för ett litet tag ser det ut som om de lyckas, men till slut faller de till föga och återvänder till de mörka gränderna, bordellerna och spelborden.

”Och ändå är lusten efter det fördolda oemotståndlig för den som söker kunskap, rysningen inför det farliga övermäktigt, det skamliga lidandet heligt.” För Stefan Zweig var det nödvändigt att skildra människans mörka, avvikande sidor och i novellen ”Känslornas irrvägar” passar han på att ge en känga till konstnärskollegorna som enbart ägnade sig åt betydelselösheter.

Beror det på bekvämlighet, feghet eller kortsynthet att alla tecknar endast livets upplysta ljusrand, där sinnena spelar öppet och lagbundet, medan nere i källarvalven, i hjärtats underjordiska gångar och kloaker lidelsens farliga rovdjur fosforescerande smyger omkring, parar sig och sliter sönder varandra i det fördolda. Skräms de av andedräkten, de demoniska drifternas heta och förfärande andedräkt, dunsten från det brinnande blodet, fruktar de att besudla sina alltför fina händer med mänsklighetens varbölder, eller hittar deras blick, som är van vid mildare belysning, inte ned för dessa trappor som stinker av förruttnelse?

Det finns något i Zweigs överspända, symbolrika texter som påminner mig om Mare Kandres sätt att fånga verkligheten, och som Mattias Fyhr i sin biografi av Kandre beskrivit som ett Skitigt vackert mörker. Det tar ett tag att vänja sig vid det känsloladdade språket och den oftast omständligt beskrivande hellre än gestaltande stilen, men efter några noveller är jag fast i Zweigs klaustrofobiska karaktärsteckningar och den hårt mallade intrigen. Jag vill läsa en till. Och en till. Det är ett sug som påminner om det jag kan känna efter lösgodis. Och jag börjar förstå varför han blev så populär.