Recension

: En kvinnas blekblå handskrift
En kvinnas blekblå handskrift Franz Werfel
2016
Ersatz
7/10

En välsittande men makaber frack

Utgiven 2016
ISBN 9789187891472
Sidor 144
Orginaltitel Eine blaßblaue Frauenschrift
Översättare Ola Wallin
Först utgiven 1941

Om författaren

Franz Werfel (1890–1945) var en österrikisk författare. Han lämnade sitt hemland när Nazityskland expanderade.

Franz Werfel (1890–1945)
Franz Werfel fotograferad av Carl van Vechten, 1940.

Sök efter boken

I Sveriges Radio P1:s God morgon, världen! konstaterades den 11 september ett uppsving för tyskspråkig 30-talslitteratur. Det har ägt rum till följd av ett förnyat intresse för mellankrigstiden och nazismens utbrott. Franz Werfels En kvinnas blekblå handskrift är den titel som nämns allra först i programmet. Andra omnämnda är Hans Fallada och Stefan Zweig. Den senares böcker brann på nazisternas bokbål tillsammans med Werfels.

De intervjuade, Anna Bengtsson på förlaget Ersatz och Svante Weyler, menar båda att denna otidsbundet viktiga litteraturs andra genomslag beror på att den blivit särskilt angelägen just idag. Det finns många paralleller att dra till samtiden, och man ska inte vara försiktig med att dra dem, menar förläggarna. Det skedde då, och sker nu, ett moraliskt sammanbrott i Europa. Weyler lyfter dessutom fram litteraturen som en väg in i en pågående historia, till skillnad från det överblickande fokus på resultatet av historien som annars råder. Bengtsson har som konkret exempel Werfels undflyende språk, vilket hon liknar vid en vokabulär av idag vars ändamål är att skapa en fiktion: ”Sverigevänner! Det pågår en systemkollaps!”

Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande hos förlagen och jag undrar: hos vem började uppsvinget, läsarna eller förlaget? Hos båda, hoppas jag. Nåväl, till romanen:

Det går bra för Leonidas. Det är Wien 1936 och han är nyligen femtio år fyllda. Hans klassresa började när han ärvde en närmast magisk frack från en judisk vän som begått självmord – de ”intellektuella israeliterna” hade det ju så bra när det begav sig, så visst kunde väl de kosta på sig ett självmordsmotiv just då.

Dans i benen, en ännu vacker fru, Amelie, ett universum ”vars enda mål är att upphöja gudagunstlingar som han från djupet till höjden och förse dem med makt, ära, glans och lyx”. I brev efter brev blir han överöst med födelsedagsgratulationer, idel gratulationer – i mängder, maskinskrivna adresser, och se där! En adress i blekblå handskr…

Vera Wormser. Omisskänneligen Vera Wormser.

Ett slags Den allvarsamma leken-berättelse har därmed inletts, men den melankoliske flanören är utbytt mot den melodramatiske fjompen. Hans inre värld är en kraftigt pendlande tillvaro: sprudlande svulstig och bottenlöst katastrofal, och väderleken ser till att skifta därefter.

Vera är en dåtida älskarinna som under större delen av romanen är en osynlig, indirekt verkande kraft. Även hon är en ”intellektuell israelit” och i sitt brev berättar hon, i mycket formella ordalag, om en ung man som inte får lov att avsluta sina gymnasiestudier i Tyskland, men nådig Leonidas, med sitt inflytande på området utbildning, kanske kan möjliggöra fortsatta studier i Österrike?

En-två-tre-fyr-fem … Ja. De år som en gymnasistyngling lär ha tillryggalagt är lika många som de år som gått sedan Leonidas och Vera sist sågs och han övergav henne. Har Leonidas alltså en son? Hur ska han i så fall kunna berätta detta för Amelie!

Efter att ha hört radioinslaget om boken är det svårt att inte allegorisera texten helt, läsa den som en återberättelse av ett historiskt skeende och se den faktiskt självutnämnde opportunisten Leonidas som något förkroppsligat. Vad symboliserar egentligen den döde judens frack på den (återigen självutnämnde) urösterrikaren?

Ett kärntema i romanen är såklart skuld. Leonidas svek Vera, då för längesedan, och är beredd att göra vad som helst för att hon ska få upprättelse. Amelie skymtar det blekblå bläcket och misstänker sin ”León” för att ha levt ett dubbelliv. Hon har visserligen fel, men i tanken ger Leonidas henne rätt oavsett vilka anklagelser hon kommer med. I ljuset av världshändelsernas överdjävlighet kan det från 2010-talsläsarens perspektiv tyckas helt absurt att det är från faderskapstrasslet hans dåliga samvete får sin näring.

Utan att han själv verkar förstå det, är det också han som är den överlägset tydligaste företrädaren för tidens starka antisemitism. Judeföraktet är så påtagligt att man nästan känner dess stank. Leonidas nämner till och med ismen vid namn, strax efter att det i maktens korridorer – där han håller till om dagarna – har talats om en internationell nepotistisk sammansvärjning av ockrande judar. Då visade han visserligen sitt ogillande. Men på individnivå, i synnerhet när han tänker på Vera, är det trots att hon är en av ”de där människorna” som hon visar på den ena eller andra positiva egenskapen.

De båda träffas till slut för att diskutera den unge gymnasistens situation. Vera är på genomresa – på väg bort från Tyskland, naturligtvis, och ut ur Europa. Under ett ögonblick av förakt härleder Leonidas den högfärd och arrogans han ser hos henne till hennes judiska börd. Han har varit ansvarstagande och full av skam i ena ögonblicket, fram till dess att han i nästa stund blir provocerad och röjer för läsaren att ”de där människorna” ska man inte diskutera med, utan helt sonika ge ett kok stryk.

Romanen handlar om mycket annat också. Här har jag bara gett ett destillat av en del av intrigen. I grunden är det en historia om orättvisan och kampen uppåt, återberättad av en outhärdligt inbilsk man.

Jens Hjälte

Publicerad: 2016-10-28 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-28 12:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6730

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?