Det är tidigt 1900-tal i de österrikiska Alperna. En liten grabb som blivit föräldralös flyttar in hos en bonde. Snart blir han arbetskraft på gården i utbyte mot mat och tak över huvudet. Bonden är en elak jäkel, prygel vardagsmat. Vid ett tillfälle slår han så hårt att pojken – Andreas Egger – tvingas halta fram resten av livet.

Andreas lider men visar inget utåt. Trots hältan växer han upp till en fysiskt stark ung man och lyckas få arbete vid byggandet av de första linbanorna. Alpturismen är i sin linda men utvecklas snabbt, vilket präglar livet i de små bergsbyarna.

I byn finns också Marie, som arbetar som piga på värdshuset. Andreas kan inte sluta tänka på henne och blir en flitig besökare till värdshusvärdens förtret.

”Håll fingrarna borta från henne!” sa värden och satte fingret, som glänste av nyskirat ister, i bröstet på Andreas Egger. ”Marie är gjord för arbete och inte för kärlek, uppfattat?”
”Uppfattat”, sa Egger och kände återigen den spröda smärtan i hjärttrakten. För Gud kan man inte ljuga, tänkte han, men väl för en värdshusvärd.

Egger och Marie blir ett par. Kärleken dem emellan är trofast, varm och stark. Precis som jag också vill beskriva den här berättelsen. Det är knappa dialoger och enkla gester. Men under allt det enkla bultar det hårt.

Eggers och Maries tillstånd av lycka och frid utmanas, som så ofta sker, av händelser som ingen kan råda över. Och Eggers livsresa fortsätter.

Det här är en ljus och oavbrutet fängslande historia, berättad som en saga, enkelt och vackert, utan åthävor och med en stilla humor om hur det var och hur det blev. En blivande klassiker.