Emmy Abrahamson, född 1976, är bosatt i Skåne. Hon har tidigare skrivit ett flertal ungdomsromaner. Hon debuterade 2011 med Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. År 2012 Augustnominerades hon för Only väg is upp. Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är en dråplig berättelse och en oväntad kärlekshistoria. Det är en roman om att våga ta sig bortom och in under det ögat allra först ser. Det är också Abrahamsons första roman för vuxna läsare.

Julia bor i en lägenhet i Wien tillsammans med sin katt Optimus. Ofta stirrar hon in i väggarna och ut genom fönstren, tillvaron är grå och stilla. I veckorna arbetar hon som engelsklärare. En solig dag på en parkbänk möter hon Ben. Ben bor i en buske och har de största, mest mörkbruna ögon Julia någonsin har sett. Han är lång och stor, naglarna lortiga, fingertopparna smutsgula. Julia blir fascinerad, det är något med Ben som gör att hon vill ha mer. Hon bestämmer sig för att fortsätta träffa denna underliga man.

”Jag ska våga ändra mitt liv, få en ny erfarenhet och för en gångs skull ta stigen som är minst upptrampad. Eller, i det här fallet, mannen som är minst tvättad. Jag förtjänar lite sex och kärlek.”

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är en typisk feelgoodroman med ett tydligt och rakt kärlekstema. Det är lättläst och glatt. Flicka möter pojke. De är så väldigt olika. Det uppstår hinder och förvecklingar, krångel och motstånd. En gnutta tvivel och missförstånd, sedan kan de leva lyckliga i alla sina dagar. Visst är Julia och Ben två finurliga och humoristiska gestalter. Att kemin som uppstår när uteliggaren möter den välutbildade, hårt arbetande kvinnan har ett stort underhållningsvärde är tydligt. Det är något jag själv finner viss glädje i att ta del av. Däremot finner jag romanen något intetsägande och platt. Emellanåt kan jag uppleva att Ben och Julia tenderar till att övergå i svårtillgängliga karikatyrer. Romanens lite snärtiga ton och snabba växlingar bidrar till detta. Samtidigt finns det charm i Abrahamsons uttryck. Det finns en slags frihet i berättelsen. Romanen lever sitt egna liv. Det är färgglatt och lättillgängligt.

Utan att vi officiellt pratar om det flyttar Ben in hos mig med sin lilla plastkasse. Jag gör plats i en av lådorna i byrån och letar fram en oanvänd tandborste och kam från min diverselåda till honom. Ben låtsas att han gillar Optimus och Optimus börjar kissa i Bens nyinköpta dojor.

Jag reflekterar också något över det faktum att det här är författarens första roman riktad mot en vuxen publik. Det märks att Abrahamson tidigare skrivit för de yngre åldrarna. Vissa partier är nästintill teatraliska, andra överflödiga. Kanske hade romanen tjänat på att skalas av och tonas ned på vissa ställen. Med det sagt har den fortfarande och onekligen ett högt underhållningsvärde. Abrahamson är en god berättare. Dialogen är levande. Här finns stunder av humor och värme som jag rakt igenom uppskattar och som muntrar upp en regnig sommardag i juli.