När jag läser vill jag väckas. Planlöst vandra omkring i språket. Förundrad. Jag vill drabbas, psykiskt och fysiskt. Jag vill att texten ska slå an en sträng och sedan få den att ihärdigt darra någonstans djupt inom. Maria Fröjdhs roman, 2,32 meter under havet, gör just detta. Där finns en täthet i språket, en slags […][...]