Recension

: Världens vackraste man
Världens vackraste man Lena Ackebo
2016
Natur och Kultur
6/10

Livskriser på Mallorca.

Utgiven 2016
ISBN 9789127148635
Sidor 443
Först utgiven 2016

Om författaren

Lena Ackebo är prisbelönt bildkonstnär och serietecknare. Sedan debuten i satirtidskriften Galago 1984 har hon givit ut tio tecknade album, de flesta med samhällskritiskt innehåll. Hon har också regelbundet medverkat i dagspressen och skrivit manus för SVT.

Sök efter boken

Lena Ackebo är prisbelönt bildkonstnär och berättare. Hon debuterade i Galago, 1984, och har sedan dess gett ut ett tiotal seriealbum. Ackebo är känd för att skildra samtiden med otrolig skärpa. Hennes satir är träffsäker och humoristisk och har länge varit en viktig del av den svenska bildkonsten. Världens vackraste man är hennes romandebut.

Barbro och Mona är systrar. Mona är gift med Torbjörn. Han gick i pension redan när han fyllde sextio och har sedan dess ägnat sig åt att bygga en modelljärnväg i sitt gamla arbetsrum. Tillsammans bor Mona och Torbjörn i en fyrarummare i Nacka. En plats där Mona långsamt kvävs till döds. Barbro har fyra fantastiska barn, alla lika lyckade. Hon är gift med en fantastisk läkare och äger ett fantastiskt hus på Österlen.

Mona tycker att Barbro är kritisk och kantig, envis. Barbro tycker att Mona är grå och avig, lite knepig. Tillsammans med allt det där som skaver åker de båda systrarna på en veckas charterresa till Mallorca.

Nu hade jag ingen lust att åka längre, våren hade kommit långt i vår trädgård, krokusar och snödroppar hade blommat ut, rosorna hade små små knoppar, vi hade grillat flera gånger. Men biljetterna var köpta och någon bra ursäkt för att ställa in resan kunde jag inte komma på. Jag var redan förbannad på henne och vi hade inte ens satt oss på planet än.

Solen bränner, huden bränner, ögonen bränner. Barbro perfekta värld går långsamt sönder och Mona förlorar sig i världens vackraste man.

I sin debutroman synliggör Ackebo de allra sårigaste och sköraste delarna av ett långt och vacklande systerskap. Hon skildrar två väldigt olika kvinnor, lyfter fram deras allra mänskligaste sidor och vänder och vrider på dem, om och om igen. Författaren ger sina gestalter stort psykologiskt utrymme. De ägnar sida efter sida åt att analysera och plocka sönder, både sig själva, varandra och den otroligt mediokra tillvaro de skapat åt sig själva. Miljö- och personbeskrivningarna är detaljerade, alltför utbredda. Det blir tjockt och stillastående. Ackebo fastnar i bilden av paret som sitter vid bordet bredvid, istället för att fokusera på att ta sig in under huden på Mona och Barbro. De är så tydliga i sina konturer, ändå fattas där något. Dynamik och rörelse.

Klockradion visade 18:56, det var tisdag. Onsdag, torsdag, fredag, tre dagar kvar. Tre dagar och tre nätter. Fyra nätter om jag räknade natten som väntade. Fyra nätter till i de här hemska sängen, under de här fula noppriga filtarna. Det kändes som fyra veckor, fyra månader, fyra år, en hel jävla livstid innan jag äntligen skulle få åka hem.

Det är kanske inte så märkligt att Ackebos prosa präglas av det visuella. Det är på många sätt konkret, tecknande. Dessvärre tappar romanen i styrka just här. Texten blir enformig, språket saknar karaktär, det blir entonigt och livlöst. Där finns varken motstånd eller utmaning och jag får upplevelsen av att Ackebo tagit den säkra vägen, den utan snår och buskar, utan rötter och gropar. Kanske är det också därför som romanen bränner till som mest i dialogerna. Där finns drivet som annars saknas. En annan slags vakenhet och energi som bär på en större berättelse än den som Ackebo bär fram i de berättande styckena.

Systrarna får vartannat kapitel, men rör sig inom exakt samma tidsram. På så vis skapas en långsamhet i berättandet som gör läsningen stillsam och rofylld, men i slutändan också utdragen och upprepande. Författarens oförmåga att gå djupare in i det visuella i texten gör dessvärre att Barbro och Mona stannar vid att vara två urblekta, bittra kvinnor i övre medelåldern. De åker på solsemester, förälskar sig i någon solbränd man från medelhavet och avslutar sedan den fyrahundrasidigt långa veckan med att klä sig i alltför korta, åtsittande klänningar. Det hade kunnat bli dråpligt och underhållande, värmande och kärleksfullt, men berättelsen skrapar bara på ytan.

Amanda Mjörnman

Publicerad: 2016-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-14 21:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6653

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?