Sig själv närmast är den tredje och sista delen i serien om Mona.

Berättelsen börjar våren 1979 i Göteborg. Mona är gravid med sitt andra barn och hon bor tillsammans med Johnny som är rockmusiker och artist.

Hon reflekterar över sin egen barndom och hur hon gjorde allt för att få sin kyliga mammas uppmärksamhet. Att ramla för att sen blödande kunna få tröst i moderns knä, det kändes som en ynnest för det lilla barn hon en gång var. 

Nu är Mona 33 år och Johnny har precis ringt henne på jobbet och berättat att han inte vill fortsätta relationen. Fostret i hennes mage är fyra månader och i ett ögonblick förändras allt för henne. Från lyckan att bära deras kärleksbarn till detta. Dessutom har Johnny lämnat henne för en annan kvinna. 

Det är smärtsamt att läsa om det psykologiska spel Johnny utsätter Mona för innan han lämnar henne. Den tolerans hon har visat honom är enorm, precis som hennes kärlek till honom. Priset som Mona har fått betala för att få Jonnys kärlek är stort – hon har raderat sig själv och kärleken till honom har fått henne att sätta allt annat åt sidan. 

Mona blir illa behandlad och ändå fortsätter hon älska. Vad är det som driver en kärlek av detta slag? 

När deras gemensamma barn Sarah föds besöker Johnny dem på BB. Monas tanke är att han kommer välja dem till slut. Hans nya flickvän väntar i korridoren utanför rummet på sjukhuset och att han skulle stanna hos dem förblir en dröm.

I övrigt är Monas familjesituationen komplex. Hennes första barn, Daniel som är fyra år, har en annan pappa som heter Teddy. Teddy är ytterligare en avig figur som styr och ställer över Monas och Daniels liv. Detta utan att själv ta del av ansvaret för barnet de har tillsammans. Spelet som hon utsätts för skapar en svår ångest och vanmakt.

När Monas ångest blivit okontrollerbar försöker hon döva den med tabletter utan att lyckas. När en avlägsen men observant vän ser hur illa däran Mona är stöttar hon henne och får henne att söka in på en utbildning i Stockholm. Nu sker en förändring. Hon blir antagen till den treåriga utbildningen på Dramatiska Institutet och bryter sig sakta loss från det slavliknande grepp hennes barns fäder håller henne i.

Kärleken till Johnny består även om han känns mer avlägsen. Det största av allt är dock att Mona bryter sig loss från sin egen ångest. 

Monas villkorslösa och starka kärlek till sina barn är fantastisk och hennes flytt till Stockholm beskriver vad rätt miljö och umgänge gör med självrespekt och självförtroende. Trots alla turer finns tyvärr Johnny i bakgrunden och han skapar kaos med minsta interaktion. Irritationen som kan upplevas över Monas naivitet gällande Johnny skapar en bra friktion i boken. 

Jag gillar det rättframma och okomplicerade språkbruket Lindberg De Geer använder. Det är kärnfullt och träffsäkert med få ord och korta stycken och kapitel. Sig själv närmast är en resa genom ångesten mot friheten och en berättelse om att hitta sitt eget liv. 

Sig själv närmast är den första bok jag läser av Marianne Lindberg De Geer och den kan läsas fristående från de första två. Jag kommer definitivt att läsa de övriga böckerna inom kort.