Recension

: Jag händer jämt
Jag händer jämt Emma Rävås
2020
Rabén & Sjögren
8/10

Kärlek Då och Efteråt

Utgiven 2020
ISBN 9789129726756
Sidor 290

Om författaren

Emma Rävås (född 1994) är utbildad vid Lunds författarskola. Hon debuterade som författare 2020 med ungdomsromanen Jag händer jämt.

Sök efter boken

Emma Rävås debutroman, Jag händer jämt, tar sin utgångspunkt i ett Nu, ett Nu som är ett Efteråt. Ett nu där Andrea inte riktigt orkar med någonting, och där få personer längre orkar med henne. När hon försöker göra någonting ”normalt”, som att följa med sin lillasyster på en fest, triggar en lukt igång något hos henne, och hon flyr därifrån. Hopplös.

Andrea är inte en huvudperson man faller för på första sidan. Hon är trulig, besvärlig, låg och surmulen. Vilket man ju kan identifiera sig med, för all del. Hon som liksom inte vill besvära andra med sin närvaro, men inte riktigt vet vart hon ska ta vägen heller.

Istället faller jag som läsare för Andrea när nuet övergår i Då, och Andrea faller för Hedvig. De skapar genast sin egen värld, en värld av för mycket alkohol, av musik och dans, av Hedvigs långa, trassliga hår. Av hennes drastiska, dramatiska närvaro.

Det är en värld som konkurrerar ut alla andra. Som steg för steg isolerar Andrea från andra, får henne att försumma och alltmer strunta i sina kompisar, sin familj, sina studier. För att Hedvig kan vara så underbar, ja, men också för att Hedvig visar sig som alltmer svartsjuk och lynnig. Att hålla Hedvig på gott humör är ett heltidsjobb. Mer än så. Det är en omöjlig, övermäktig uppgift.

Samtidigt som dået rör sig genom ett destruktivt kärleksförhållandes nedåtgående spiral, öppnar sig ljusglimtar i det där hopplösa nuet. Rävås bollar två olika kärlekar här, en berusande, förbrännande och en mer … värmande. Fast bränt barn skyr elden, heter det ju. Hur ska man kunna veta att man inte bara gör om samma misstag? Om det är man själv som är den utlösande faktorn, den som skapar osäkerhet och illvilja? Som förtjänar det och inget annat?

Märkligt nog råkar jag läsa två romaner för ungdomar eller unga vuxna om destruktiva kärleksrelationer precis i rad, den här och Karl Modigs Slagsmål. Båda rör sig mellan två tidsplan, med ett Då och ett Nu, men med väldigt olika tempo. Där Modig växlar snabbt, låter minnesbilderna bryta in fragmentariskt, skriver Rävås i längre avsnitt. Det ger romanen ett annat temperament, en långsammare färd mot brutalt mörker och skälvande ljus.

För det finns hopp om att ett Nu, också ett Efteråt, trots att det är sårigt, faktiskt också kan tillåta en nystart.

Ella Andrén

Publicerad: 2021-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2021-08-21 18:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8555

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?