”Finns det homosexuella renskötare?” Frågan utgör rubriken till en diskussionstråd på Flashback, och till den återkommer Ánte hela tiden. Den gnager i bakhuvudet.

För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv.

Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han har börjat utveckla andra känslor för. Ibland känns det till och med som att de där känslorna skulle kunna vara besvarade, fast Erik ju har flickvän. Och vem har hört talas om homosexuella renskötare?

Inte behöver man precis vara same för att känna igen sig i det lilla konservativa samhällets slentrianmässiga homofobi – den är tyvärr inte särskilt exotisk – men det är också spännande med den här romanens miljö, där renskötsel är en lika självklar del av vardagen som skolbussen eller sociala medier.

Samtidigt är det speciellt att söka sin identitet i en grupp med samernas såriga historia. Lite av en slump kommer Ánte över en gammal fotobok med ”rastyper i Norrbotten” av en Harald Lundgren (en av någon anledning lätt förklädd version av rasbiologen Herman Lundborg). I hans torra, rasistiska noteringar om undermåliga samer går det inte heller precis att känna igen sig.

Var det här hans historia? Det kändes inte så. Han kunde inte hitta sig själv i bilderna, såg inga kopplingar. Ville inte vara en del av det – det var ett tungt arv att bära – men samtidigt ville han det ändå. För vem var han annars?

En utomstående. En som inte hörde till.

Men finns det någon möjlighet att höra till, och samtidigt få vara den man är? Måste man inte också då vara ”normal”, en kille som hånglar och ligger med tjejer? Som skaffar flickvän, och så småningom en fru? Som alla kan glädjas åt, istället för att bli märkligt provocerade?

Allra mest är detta kanske ändå en medryckande roman om bubblande, elektrisk förälskelse. Om den första, försiktiga, magiska beröringen, om värkande osäkerhet, om längtan och spirande hopp.