Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna i jorden, det här huset, och de skulle alla sugas med ner: när Joel gick genom förmaket såg han i fantasin mullvadarna gräva sina gångar längs förmörkade korridorer, såg gängliga nejlikor rota sig i rum som var packade med jord, syrener växa upp ur ögonhålorna i ett kranium.

Joel Harrison Knox befinner sig i ett gränsland. Som trettonåring är han på väg från barndomen in i vuxenlivet. Hans ena förälder, den älskade modern, har just dött och för första gången har hans far hört av sig och erbjudit Joel att flytta till hans hem, Skully’s Landing. Boken börjar med Joels resa från släktingarna i New Orleans till fadern och Alabamas landsbygd. Men det ska dröja innan Joel får träffa sin far, eller ens få veta varför han inte får träffa honom.

Under tiden lär Joel känna alla de andra som bor kring den här avkroken i den amerikanska södern: pappans fru Amy, hennes kusin Randolph, Missouri som kallas Zoo och hennes farfar Jesus Fever. Och så tvillingarna Idabel och Florabel samt eremiten Lilla Solstrålen. Trots att alla karaktärerna tycker om Joel (även de han inte gillar) känner han sig ofta ensam och längtar efter bekräftelse.

Det är en brokig skara som tillsammans med miljön är perfekt för att kittla den unge Joels fantasi. Capotes utbroderade beskrivningar av omgivningar och händelser flyter sömlöst mellan verklighet och dröm och det är lätt hänt att trassla in sig och gå vilse. Minst lika viktigt som skeendena är dock stämningen, med ett ständigt mörker som lurar strax runt hörnet.

Språket är minst sagt daterat, med tillhörande rasistiska uttryck och förhållningssätt, och Per Erik Wahlund har i sin översättning försökt överföra dialektalt tal, vilket alltid är svårt. För hur ska jag ”höra” sydstatsuttalet på svenska? Är det någon särskild svensk dialekt översättaren har försökt fånga? Eller är det tänkt, så som det lätt framstår, att vissa karaktärer har ett generellt ”slappt” uttal? Sådant sitter jag och funderar på när jag läser dialogerna, snarare än att dras in i berättelsen – men det är ju sådana översättningsnötter som inte är helt enkla att knäcka.

Allt eftersom jag kommer in i berättelsen, och när jag väl är förbi de inledande längre dialogsekvenserna, så blir det dock allt lättare att se förbi detta och falla in i den mystiska, förvirrande och spännande värld som Joel Harrison Knox befinner sig i under en tid, inte alltför länge, innan allt har förändrats.