Förra året bjöd Nirstedt/litteratur på två nyutgåvor av några av Sven Lindqvists mest uppmärksammade böcker, varav den ena är den här boken som innehåller både Bänkpress (först utgiven 1988) och Ökendykarna (först utgiven 1990).

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.