Recension

: Utrota varenda jävel
Utrota varenda jävel Sven Lindqvist
2005
Bonniers
7/10

Vår export av det civiliserande våldet

Utgiven 2005
ISBN 9100556106
Sidor 251
Först utgiven 1992

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Sven Lindqvist föddes 1932 i Stockholm. Debuterade gjorde han 1955 med essän ”Ett förslag”. Till hans senaste och mest uppmärksammade produktion hör ”Utrota varenda jävel” (1993), ”Nu dog du” (2000) och ”Terra nullius – en resa genom ingens land” (2005).

Sven Lindqvist – Författarens hemsida.

Sök efter boken

Utrota varenda jävel är onekligen en modern klassiker. Så mycket faktiskt att jag inte förrän jag nu läser den inser huruvida jag läst den förut eller bara läst OM den.

Lindqvists uppgörelse med kolonialismen och vad som hänt sedan dess kom ut första gången i början av 1990-talet under vad som kan beskrivas som en liten våg av lättillgängliga och ofta mycket bra sådana uppgörelser. (Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad är en annan sådan att varmt rekommendera.) Lindqvist lyfter fram världshistoriens mörkare sidor, våldets, rasismens och utsugningens historia.

Han drar en direkt linje från det koloniala förtrycket och dödandet, via 1900-talet bestialiskt välorganiserade förintelser och fram i nutidens ekonomiska snedfördelning – även om bokens huvudfokus finns i det av kolonialismen sönderslitna Afrika. Han visar på kontinuiteten av människoförakt, fördomar och girighet i – jag höll på att säga ”ohelig” allians, men kyrkans välsignelse har ju snarare varit regel än undantag här – som genomsyrat och fortfarande i någon mån genomsyrar vårt agerande i världen.

Lindqvist hymlar nämligen inte med att vi fortfarande lever under ekonomiska och sociala förhållanden som i stor utsträckning har sin grund i europeisk plundring av omvärlden. Nog visste dåtidens européer vad som pågick i kolonierna, varifrån så stora rikedomar hämtades hem medan ”vår viktigaste exportvara var våld”, menar Lindqvist. Även om de kanske inte ville veta, så visste de. ”Liksom bildade européer idag vet hur barnen dör när skuldpiskan viner över de fattiga länderna.”

Detta är det underliggande budskapet, det som gör Utrota varenda jävel till så brännande relevant och viktig läsning och som får författaren att inleda och avsluta med i princip samma ord:

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Sven Lindqvist är en historiens och nutidens sanningssägare – om inte i varje detalj så i sin övergripande analys – och det beundrar jag mycket. Parallellt med detta går han mig fullkomligt på nerverna.

”Utrota varenda jävel” är Lindqvists egenhändiga översättning av kolonisatören Kurtz ord i Joseph Conrads Mörkrets hjärta – ”Exterminate all the brutes”. Den bestialiska Kurtz blir sinnebilden för europeisk brutalitet och hade också ett antal föregångare i verklighetens Kongo. Men kanske är det ändå inte Conrad som blivit Lindqvists förebild i mötet med förra sekelskiftets koloniala Kongofristaten – det som var belgiska kungens privata egendom och därefter Belgiska Kongo – utan den svenska missionären E W Sjöblom.

Sjöbloms mission i Kongo och hans engagemang mot det enorma förtryck han mötte där var en viktig resurs just för att i Europa röra upp protester mot det koloniala våldet. Första gången jag läste Sjöbloms lilla Kongo-dagbok slog det mig emellertid snarare hur parentesiskt detta är skildrat. Bilder av mord, utpressning och stympning skymtar förbli i hans lätt självgoda missionärsvardag. Och Lindqvist själv har tyvärr en och annan sådan liten tendens.

Ta det här med att resa med Mörkrets hjärta. I själva verket sitter Lindqvist i öknen och skriver om det tropiska Kongo och fast det knappast är menat så blir intrycket lätt lite ”Whatever, Afrika som Afrika”. Den så viktiga diskussionen om historien och vårt uppförande i världen bryts också av fullkomligt ovidkommande, detaljerade skildringar av hur författaren går på gym i öknen, exakt hur mycket han lyfter och hur många gånger, liksom hans privata nattliga drömmar. Och fast det är hans bok och han rimligtvis borde få skriva hur han vill så blir jag skitirriterad. Jag tycker att han blandar bort korten med en massa trist egodravel och det är rent hjärtskärande, när han nu har så mycket vettigare saker att säga.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:09

Kategori: Recension | Recension: #3465

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?