Diskussionen om Förintelsen i allmänhet och den statliga upplysningskampanjen kring den i synnerhet har fått en hel del både rättmätig och orättmätig kritik. Till den rättmätiga tycker jag otvivelaktigt att det sätt som Förintelsen, inte minst i skolans historieundervisning, tenderar att framstå som en ond och obegriplig parentes hör.

För Zygmunt Bauman är Förintelsen långt ifrån någon parentes. Snarare är den ett symtom på det moderna samhället. Därmed inte sagt att den på något sätt var oundviklig. Inte desto mindre beskriver Bauman Förintelsen som en logisk följd av det moderna, ”ett sällsynt men ändå betydelsefullt och tillförlitligt test på det moderna samhällets möjligheter”, på effektiviteten, rationalismen och byråkratiseringen.

Bauman beskriver den ur nazistisk synvinkel mycket lyckade processen att med hjälp av propaganda och fysiskt och psykiskt avskiljande av judarna – för det är framför allt förintelsen av judar som står i centrum här – få den tyska majoritet som inte var aktiva nazister att ändå acceptera ”den slutgiltiga lösningen”.

Så länge man har en judisk granne som ju uppenbarligen är som folk är mest kan man ändå acceptera ideologisk nazism och samtidigt flitigt skriva intyg på att just den här killen borde det ändå göras ett undantag för. När alla judar är undanskyfflade i ghetton medan resten av befolkningen kan stärka sin egen trygga, tyskariska identitet på bekostnad av det abstrakta judiska hotet, ja, då blir människor oerhört bekväma, avskärmade och vill inget veta. Då är judarnas problem inte längre våra.

Och alla de som aktivt arbetade för Förintelsen, då? Ja, de verkar ju inte heller normalt ha varit de bestialiska monster vi helst föreställer oss i den onda Sagan om Förintelsen. Snarare tycks de ha varit vanliga tekniker, läkare, byråkrater med tidstypisk pliktkänsla, en liten kugge i ett effektivt och auktoritärt maskineri där var och en bara gör sitt jobb. Och gör man det inte själv så gör någon annan det, för varje kugge är förstås fullkomligt utbytbar.

Vad slutresultatet blir vill man kanske inte veta – och det blir heller inte levande och konkret så länge det sker på fysiskt och/eller hierarkiskt, byråkratiskt avstånd. Hur ska jag kunna ta ansvar för ifall den lilla mutter jag tillverkar används i en gaskammare på andra sidan Riket? Om den administration jag varit med och upprätthållit i slutänden används för att sortera ut människor?

Det är förstås här det börjar bli riktigt obehagligt. Igenkännbart. För vem orkar hela tiden se den stora bilden? Vem kan överblicka exakt vilka konsekvenser ens handlingar får – och vem vill veta? Vilka ringar på vattnet vårt arbete, eller bara vår medverkan i världen som den ser ut, skapar. Vad de små inköp vi varje dag gör för med sig för miljön, för de människor som tillverkar dem, för oss själva i det långa loppet?

För nog gör vi som Bauman säger, vi har en alldeles fantastisk förmåga att avskärma oss från det vi inte vill veta. Varför skulle det annars med jämna mellanrum bli sådana ramaskrin när teve visar konsekvenserna av vår konsumtion, våra vardagbeteenden, krigen eller orättvisorna vi inte lyfter ett finger för att stoppa? Det är skrämmande och djupt allmänmänskliga beteenden Bauman beskriver – och att förstå dem, att över huvud taget få syn på dem, det måste väl ändå vara en möjlig början till förändring?