Recension

: Jag var en arier
Jag var en arier Tony Samuelsson
2009
Wahlström & Widstrand
8/10

Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening

Utgiven 2009
ISBN 9789146219804
Sidor 376

Om författaren

Tony Samuelsson

Fotograf: Kalle Assbring

Tony Samuelsson (född 1961) växte upp i Farsta och bor numera i Orsa. 1989 debuterade han med romanen Seymor och fick 1993 sitt genombrott med Gäst hos borgerligheten. Förutom fem romaner och en novellsamling har han skrivit fyra ungdomsromaner, film- och TV-manus. Han har kallats arbetarförfattare och arbetarlitteraturen är hans specialintresse. Om den handlar också hans bok, Arbetarklassens bästa partytricks (2006). 2009 kom den kontrafaktiska romanen Jag var en arier, den första delen i en tänkt trilogi i vilken Kafkapaviljongen (2014) är den andra delen. 2000 mottog han Stig Sjödin-priset, 2004 ABF:s litteraturpris och 2005 Ivar Lo-priset.

– Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

1976 är Sverige ett land av ordning och välstånd där medborgarna åtnjuter en högre materiell levnadsstandard än de någonsin tidigare gjort. De svåra åren ligger bakom oss och en ny riksdagsbyggnad har precis blivit invigd. Och för allt detta bör vi väl förstås tacka det 40-åriga socialdemokratiska styret och folkhemsbyggets främste arkitekt Tage Erlander? Nja, i Tony Samuelssons kontrafaktiska historia bör vi sända vår tacksamhet till en annan typ av arkitekt, riksführern Albert Speer. För i Samuelssons 1976 är Sverige endast en del av det stortyska riket Germania som grundades efter segern i världskriget (det stora judiska kriget) på 40-talet.

Berättelsen är uppbyggd ur tre personers perspektiv: den unge sportjournalisten Tomas som är uppväxt i en av de mäktigaste svenska nazistfamiljerna, hans studerande och i hemlighet oppositionella flickvän Karin och så riksführern Speer, där det endast är den siste som ger läsaren den historiska bakgrunden. För både Tomas och Karin, som är i dryga tjugoårsåldern, är uppväxta i denna verklighet och deras världsbild skiljer sig inte mycket från den officiella beskrivningen som berättar om hur välståndet kommer från den egna rasens uppoffringar. Men det finns också luckor i historieskrivningen och båda anar att det som döljer sig bakom frasen ”de mörka åren” är någonting riktigt fasansfullt.

Tomas har valt sport som sin journalistiska inriktning på grund av dess renhet och ärlighet, sporten är det enda som kan hålla sig till den absoluta sanningen som hans redaktör Raider utrycker det. Men inte ens sport kan vara helt opolitisk i en totalitär diktatur och ibland tvingas Tomas kompromissa. Litteraturstudenten Karin väljer den svårare och betydligt farligare vägen genom att vid sidan av sina officiella studier av de accepterade och etablerade författarna även i hemlighet läsa de bannlysta författarna, de som verkade innan Sveriges införlivning i det nazistiska riket. Att en av dessa är Stig Dagerman är knappast något som förvånar en läsare av Samuelsson, däremot kan man fundera varför han gömmer honom bakom den så uppenbara pseudonymen Jan Sundberg när boken annars innehåller så många verkliga personer i alternativa miljöer. Sprickor i den perfekta fasaden uppstår parallellt hos Tomas och Karin och berättelsen kulminerare då alla tre huvudberättare träffas på middagsbjudning hos Tomas föräldrar.

Som läsare av kontrafaktisk/alternativ historia har jag lätt att fastna för detaljer i det historiska scenariot snarare än för handlingen som berör huvudpersonerna, vilken kan ha att göra med att mycket av denna litteraturgenre skrivs av författare som sätter själva det historiska scenariot som det centrala i berättelsen, som till exempel Harry Turtledove eller Robert Harris. Därför är det glädjande att se att även kritikerhyllade författare som Samuelsson (eller för den delen nobelpristippade författare som Philip Roth med Konspirationen mot Amerika) också tar sig an historier som utspelas i en verklighet som skulle kunna ha inträffat. För hos dessa är personporträtten mer välskrivna, något som i Jag var en arier inte minst lyfts fram i förhållandet mellan den karriäristiske fadern och den utåt sett lyckade men inbördes misslyckade och därmed undergivne sonen Tomas, samt att intrigen ligger mer på det personliga planet än på det storpolitiska. Givetvis är det alternativhistoriska scenariot även här viktig, men det tar heller aldrig helt över. Vi bjuds på detaljer men får aldrig någon total kronologi, vilket inger en mer universell känsla av det totalitära samhället. Det samhälle där många vet men ingen vågar tala.

Att historien sedan utspelas i Stockholm ökar obehagskänslan ytterligare ett steg hos den svenske läsaren. För här har Björn Skifs senaste LP en lika självklar del som den obligatoriska rasklassicificeringskontrollen vid 18 års ålder. Att sedan det svenska folket är redigt och arbetar hårt utan att tjafsa och ifrågasätta är väl inte en unik beskrivning för Samuelssons alternativa nazist-Sverige? ”Svenskarna älskar mig. Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening” filosoferar nämligen führern Speer om sitt favoritland.

Oscar Rooth

Publicerad: 2009-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-25 09:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3463

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?