Lennart Hagerfors uppväxt verkar på många sätt helt ordinär. Som själva personifikationen av en femtiotalspojke ägnar han större delen av sin tid åt att leka med bilar, spela kula och fotboll i mängder. Vad som är mindre ordinärt är att just den här svenska pojkbarndomen utspelar sig i Afrika.

Som missionärsbarn underställdes Hagerfors föräldrarnas val att predika och undervisa i Kongo. Det innebar för dem ett omkringflackande i regnskogen, fyllt av fysiska påfrestningar. För barnen betydde det att hemma var den missionsstation där föräldrarna för tillfället var placerade, medan de själva från unga år fick bo på internatskolor, först i kuststaden Pointe-Noire, där de åtminstone fick träffa sin föräldrar på lov tre gånger om året, sedan på Lidingö, dit föräldrarna återkom bara med åratals mellanrum.

Varför gjorde de det? Kallelsen, naturligtvis. Men man ska vara bra religiös på ett visst sätt för att tycka att det är en uttömmande förklaring. Frågan genomsyrar hela boken. ”Inga barn har haft så lång väg till tron som missionärsbarnen.” Det är ett stillsamt ifrågasättande som ligger som underton i det lite underfundiga återgivandet av missionärshistorier.

Om det privata utgör den mest framträdande sidan av skildringen, så är den politisk/historiska minst lika intressant. I det massiva Kongo, som härjats svårt av europeisk girighet och människoförakt, hade svenska missionärer varit förvånansvärt aktiva sedan 1800-talets sista decennier.

Den som råkar vara en smula bevandrad i denna svenska missions kongolesiska historia kommer att slås av både likheter och skillnader gentemot tidigare skildringar. Hagerfors bok bär tydliga spår av missionens retorik där exempelvis missionärernas stora umbäranden i någon mån blir en garant för det osjälviska, och i förlängningen goda, i deras handlande. Men här möter vi också en mission som blivit vardagsliv. Borta är de konflikter med staten som uppstod under missionens första decennier, och som gjort dess historiska eftermäle så komplext som det är. Då stod de visserligen för en mental kolonialism, men bidrog samtidigt till att förbättra situationen i kolonierna i egenskap av oberoende vittnen om det fasansfulla som pågick där. I berättelsens nu ligger den koloniala frigörelsen i sin linda, och inställningen till missionen håller på att förändras både i Afrika och i Sverige. Från att ha varit hjältar utsända av Gud blir de en lite pinsam kvarleva och oönskade representanter för kolonialt förtryck.

Som litteratur är Längta hem onekligen en konventionell barndomsskildring. Strukturen är det kronologiska anekdotstaplandets, motiven alla barnets komplexa känslor inför föräldrar, kamrater och omgivning, filtrerat genom den vuxne berättaren kryddat med filosoferande, en smula exotiska miljöer och en nypa självbekännelse.

Men alla livsberättelser är också historiska, alla säger de något om det samhälle och de människor de beskiver och är en produkt av. Och det här är en människas historia – i den betydelsen att alla människor har en historia, många möjliga historier, värda att berätta och lyssna på. De flesta av oss får aldrig ner dem på papper, än mindre utgivna, men kanske är det också däri en stor del av värdet med den här boken ligger.