Den 30:e juni 1960 erhöll Kongo sin självständighet, efter en lång tid som koloni åt Belgien. Belgien, eller snarare belgiens kung som hade haft Kongo som personlig egendom, hade varit en fruktansvärd kolonialherre – miljontals människor hade mördats eller försvunnit. Men i de tal som hölls på frihetens dag, i kolonialherrens närvaro, var alla artiga och underdåniga. Alla utom ett.

Patrice Lumumba, nyligen vald till landets första president, trodde inte på att slicka uppåt. Chockade stod den belgiska kungen, belgiska ministrar och andra dignitärer och hörde på hur han i sitt tal i skarpast möjliga ordalag kritiserade den kolonialism som varit. Hur vågade han? Hur kunde han? Borde han inte vara tacksam för att Kongo fick frihet?

Men Lumumba såg det inte på det viset. Han såg istället all den kamp, allt det blod som hade fått spillas för att kämpa till sig frihet. Frihet var inget Kongo hade fått av en välvillig kolonialherre. Friheten hade kostat dem dyrt.

Lumumbas uppstudsighet skulle komma att kosta honom själv dyrt. Lumumba kunde utgöra ett hot mot den rådande världsordningen, då han var ett exempel för många andra nationer i Afrika och runt om i Syd. Och då Kongo blev självständigt bröt sig också en del, Katanga, ut ur den nya republiken. Utbrytarrepubliken var nämligen rik på mineraler, och upproret var understött av belgiska företag (och den belgiska staten) intresserade av dessa. Det senare är vad som kom att kallas för Kongo-krisen. Knappt ett år senare skulle presidenten därför vara mördad, och Kongo lämnades över till generalen Mobutu (senare med tillnamnet Sese Seko).

I den här boken skriver Ludo de Witte om mordet, och vem som stod bakom det. Han försöker i detalj skildra Lumumbas sista dagar, sista timmar – fram till det ödesdigra ögonblicket. Materialet hämtas både från olika inblandades egna rapporter och böcker som givits ut, samt en del material som numera har mist sin hemligstämpling.

Och de Witte skräder inte orden. Det är en omfattande komplott han tecknar, där rebeller i Katanga, belgare, amerikaner – ja, till och med Förenta Nationerna (under den svenske generalsekreteraren Dag Hammarskjöld) – sägs ha spelat med på det gamla belgiska imperiets sida mot Kongo och Lumumba.

Det är en mörk och gripande historia som tecknas. Inte blir det bättre av att myndigheter i både Kongo (under Mobutus diktatur omdöpt till Zaire) och Belgien har försökt dölja det som hände, ofta med direkta lögner.

Det enda negativa som kan sägas är att den i något hög grad blir en polemik gentemot en annan bok (Qui a tué Patrice Lumumba?). Den boken skrevs av en person som själv var involverad i affären, och – menar de Witte – till stor del därför försöker täcka över vad som egentligen hände. Om man bara läser de Witte verkar det inte bättre.