Krönika

En kontroversiell åttioåring

När jag var sju, åtta år fick jag mitt allra första Tintin-album: Tintin i Kongo. Kanske inte den givna presenten till någon på lågstadiet i dessa upplysta dagar, men tiderna var ju annorlunda då. För även om jag inte är så gammal att det skedde under den tid som the Office-karaktären David Brent beskrev som ”back when racism was okay”, så var det i alla fall på den tiden då man kunde få med sig en stencil som i lila tryck beskrev receptet till ”negerbollar” hem från skolan. Tintin i Kongo var då bara ett Tintin-album i mängden och den förklarande inledningstexten som beskrev att albumet var skrivet 1930 och speglade dåtidens koloniala syn på Afrika och afrikanerna passerade mig under många år förbi mig helt obemärkt. Nej vad Tintins äventyr i Belgiska Kongo erbjöd mig förutom ett spännande äventyr var en fascination, som består än idag, kring figuren Tintin.

Tintin i Kongo är utan tvekan det mest kontroversiella, ja numera kanske det enda kontroversiella av Hergés 23 fullbordade Tintin-album, som lite ironiskt också är det mest sålda Tintin-albumet i Afrika. Det är också ett av de två album som han själv i efterhand har beskrivit som en av sina ungdomssynder (det andra är Tintin i Sovjet och tror även han räknade dit den schabloniserande judiska skurken i orginalversionen av Den mystiska stjärnan) även om det inte hindrade honom från att teckna om det 1946 till den färglagda utgåva som säljs idag. Bakgrunden till albumet är att den katolska ärkekonservativa tidningen Le Petit Vingtième som Hergé arbetade för, efter succén med att demonisera bolsjevikerna nu istället ville för de belgiska barnen få en hyllning till deras koloni i Kongo. Hergé vill själv att Tintin skulle bege sig till USA men resan dit fick vänta till tredje albumet, Tintin i Amerika. Istället skickas Tintin iväg till Belgiska Kongo, de direkta anspelningarna har dock tagits bort i 1946 års upplaga där de byts mot det mer vaga ”Afrika”, för att ägna sig åt storviltsjakt, brottsbekämpning och inte minst för att hjälpa de stackars infödda med diverse praktiska problem.

När man läser albumet är det inte särskilt svårt att se det kontroversiella i det, för här staplas fördomar och negativa stereotyper på hög så fort Tintin stiger i land i ”Afrika”. Ja, boken har varit i blåsväder flera gånger men under 2000-talet har den gått upp i domstol i ett flertal länder och belagts med obligatoriska varningstexter och tagits bort från barnbokshyllorna. Den största rättstvisten har emellertid varit den i hemlandet Belgien, där den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu under fem år drivit en process för att förbjuda albumet men där utfallet, som kom så sent som för ett par månader sedan (februari 2012), blev att albumet inte kan betraktas som rasistiskt. Ett resultat som vid en första anblick ter sig direkt felaktigt, men då det enligt belgisk lag för rasistbrott krävs att det måste finnas en tydlig avsikt, inte ter sig lika märkligt. Domstolen gick på linjen att albumet speglar dåtidens normer och att Hergé utifrån dessa inte agerat med något specifikt rastiskt uppsåt. Resultatet blev även att albumet inte förbjudits.

Att albumet är rasistiskt är väl knappast någon underdrift men jag anser nog trots det att det är helt fel väg att förbjuda det. Att man däremot inte ställer upp det i barnavdelningen och samtidigt har en förklarande inledningstext är enligt min mening fullt tillräckligt, för albumet har utan tvekan ett historiskt värde såväl för att synliggöra mellankrigstidens europeiska syn på sina kolonier i allmänhet och på Afrika och afrikanerna i synnerhet. Givetvis är det ju också av intresse för historien om Tintin. Att marknadsföra Tintin i Kongo som en barnbok är dock direkt olämpligt. När jag gick på lågstadiet reagerade jag ju inte alls på den nedvärderande bilden den ger uttryck för, utan tyckte ju att Tintin var en hyvens kille (med undantaget att han dödar en förfärlig massa vilda djur) som ju trots allt hjälper de stackars afrikanerna. Vilket han ju också gör även om det är med vad inledningstexten beskriver som ”Det längsta en tolerant och bildad person överhuvudtaget taget kunde gå i positiv riktning i förhållande till negrer var en vänlig nedlåtenhet”.

Som med alla kontroversiella verk blir det ofta oundvikligt att kontroversen tar överhanden och själva verket som sådant i bästa fall kommer i andra hand. Därför tycker jag att det ändå är på sin plats att nämna lite om albumet. Som Tintin-album är det svagt och tar tillsammans med tidigare nämnda Tintin i Sovjet en bottenplacering där det är långt till tredje sämsta. Någon helhetlig historia existerar inte utan det mesta sker av slump och baseras på korta, komiska händelser med farsinslag av stumfilmskaraktär, vilket ju är långt ifrån de komplexa historier som följer.

Tintin-karaktären är även den omogen och ett par album ifrån den engagerade seriehjälte vi ju trots allt vill ha honom som. Det är inte riktigt samma Tintin som reser till andra sidan jorden för att hjälpa sin vän Tchang Tcjong-Jen efter flygkraschen i Nepal. Att detta mer är ett beställningsverk än en helt fri skapelse blir uppenbart av just på bristen på engagemang. Hergé kommer ju redan i det påföljande albumet, Tintin i Amerika, att visa upp en kritik (mot behandlingen av indianer och mot amerikanska storkapitalisters profithunger) som sedan kommer att genomsyra hans verk, även om det ibland är mer i förtäckt form. Men mest av allt saknar jag de dubbelbottnade historierna, hans välarbetade research och de historiska paralleller som gjort Tintin till min absoluta favoritserie.

Men trots sina brister och högst tvivelaktiga moral är det ändå intressant hur en 80 år gammal serietidning ändå fortfarande skapar kontroverser. Ja, intressant är kanske fel ordval, ordet tragiskt är mer passande. För i den bästa av världar hade ju albumet enbart setts som ett historiskt skräckexempel. Men i en värld där rasismen är högst påtaglig, om än inte lika öppen och kompakt som på 30-talet är det inte märkligt att albumet väcker anstöt. En aktualitet som inte minst vår tårtmumsande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har fått erfara, då hon varit dagens nyhet just denna dagen då dessa rader skrivs.

Oscar Rooth

Publicerad: 2012-04-21 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-01 21:45

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Och så har Tintin debatten också nått Sverige. Första nyheter på alla nättidningar och text tv berättar att Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri får backa från sin tidigare utrensning av Tintin böcker från kulturhusets hyllor efter ingripande från Kulturhusets ledning. Själet till att beslutet ändras anges av såväl Mirir som ledningen att det hela gick för fort, utan att närmare precisera om de anser att beslutet var korrekt eller ej. Men från och med idag går det återigen att låna Tintin, inklusive Tintin i Kongo,på Kulturhuset.

Oscar Rooth Redaktionen 2012-09-25 13:20
 

Noteras kan ju också att den aldrig skulle plockats bort från Kulturhuset, utan enbart från barnavdelningen TioTretton.

Bra skrivet:

http://serieteketbloggen.wordpress.com/2012/09/25/serieteket-behaller-tintin-men-vill-ha-en-nyanserad-diskussion/

Björn Waller Redaktionen 2012-09-25 14:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?