Ofta då jag spelar Trivial Pursuit får jag skämmas för min, i mitt tycke, geografiska okunskap. Särskilt pinsamma brukar frågorna om länderna i Östeuropa vara, dem ska man liksom bara kunna skilja åt. Riktigt lika pinsamt är det inte att svara fel på frågor om Kongo. Man är ursäktad, de byter ju namn så väldigt ofta, länderna i Afrika. I min Atlas från mellanstadiet står det till exempel Zaire istället för Kongo.

Det finns idag två olika Kongo; Demokratiska Republiken Kongo, ibland kallat Kongo Kinshasa och Republiken Kongo, för tydlighetens skull kallad Kongo Brazzaville. De två är inte samma land.

Svante Weylers bok Ett hus i Ngouedi behandlar Kongo Brazzaville, som är ett före detta franskt koloniland. Då de Afrikanska kolonierna frigjorde sig med verklig början under 50-talet, sög många av de inhemska koloniserade till sig västerländska oppositionella idéer, som till exempel kommunism och socialism. Idag kan Kongo Brazzaville kanske inte kallas ett kommunistiskt land, men styrdes länge helt enligt leninistiska principer.

Hur ser då Kongo Brazzaville ut, hur lever nutidens människor där? Man kan med rätta fråga sig om en svensk medelålders man verkligen är bäst lämpad att skildra detta. Är inte en kongolesisk författare ett bättre alternativ? Är det inte nästan, som vit västerlänning moraliskt förkastligt att skriva en sådan här resereportageliknande bok?

I vilket fall åker Weyler till landet tillsammans med författarkollegan och vännen Lennart Hagerfors som själv bott i Kongo Brazzaville som barn till svenska missionärer.

Kongo Brazzaville är, inte helt överraskande eländigt skildrat: fattigt, korrumperat, till stor del styrt av planekonomi och med dåliga vägar som oupphörligen förstörs av regn. Till allt detta tillkommer en passiv, liksom apatisk befolkning. Det oväntade med Ett hus i Ngouedi är att den inte är en resereportagebok i klassisk bemärkelse, utan istället mer essäistiskt skriven, att den handlar om Sverige och västvärlden, om svensk politik, svensk välfärdsproblematik och om västerlänningens gigantiskt dåliga samvete, mer än om landet Kongo Brazzaville.

Hur är det att vara vit medelålders man i Kongo Brazzaville? Weyler tvingas om och om igen ifrågasätta sig själv, sitt sätt att tänka, lösa problem, sin kultur och sin tro på vetenskapen. Det går att finna många intressanta exempel.

Skulle jag verkligen vilja att mina syskon gick till socialen innan de frågade mig? Vad är det för slags familj? Att min mor tas om hand av stat och kommun med hjälp av de pengar hon själv under ett långt liv och jag och mina syskon under kortare betalt i skatt är inget problem. Det är bara en annan form av transferering av medel.

Något som saknas i Ett hus i Ngouedi är en utförligare och mer levande miljö och personskildring. Alla personer är ungefär de samma, de har inga specifika karaktärsdrag. Intervjufrågorna känns också opersonliga med fråga-svar-metoden. Man får bitvis en känsla av att det är otroligt vackert i Kongo Brazzaville, men bilderna når oftast inte ända fram. Språket är tyvärr något slarvigt och ibland lite svårläst med konstiga meningsbyggnader och upprepningar samt med onödiga, obegripliga franska ord instoppade titt som tätt.

Behållningen av boken är framförallt de frågor som ställs och som aldrig får några rätta svar.