Recension

: Skugga-Baldur
Skugga-Baldur Sjón
2005
Alfabeta
8/10

Natur och människa

Utgiven 2005
ISBN 9150105450
Sidor 128
Översättare Anna Gunnarsdotter-Grönberg
Först utgiven 2003

Om författaren

Fotograf: Magnus Fröderberg

Sjón är Sigurjón Birgir Sigurðssons författarnamn. Han föddes på Island 1962 och har gett ut flera romaner och diktsamlingar. Han har även skrivit noveller, barnböcker och dramatik samt sångtexter till bland andra Björk och The Brodsky Quartet. För romanen Skugga-Baldur fick han Nordiska rådets litteraturpris 2005.

BjarturSjóns isländska förlag. Om man vill plugga språket.

Nordiska rådet – Läs rådets motivering till Sjóns pris och spana in andra pristagare.

Sök efter boken

Skugga-Baldur är en till omfånget mycket liten bok. Ungefär lika hög som en hand och innehållande knappt 130 sidor med luftig text. Den historia den berättar är synbart enkel men lämnar öppningar åt olika håll, och när den berör urgamla teman och ställer eviga frågor så är det snarare för att påminna om dem än för att leverera några svar.

Skugga-Baldur utspelar sig huvudsakligen under tio dygn i januari 1883. En jägare är ute på jakt efter den sällsynta blå fjällräven, och en ung kvinna har dött och ska begravas. Platsen är en mycket liten by på Island, men kanske framför allt det isländska landskapet. Dess träd och floder, dess toppar och dalar, dess skiftande färgspel och skiftande humör spelar en stor roll för historien och för människorna i den.

Det handlar om människor på den nivå där deras liv har utspelat sig sen urminnes tider, med jakten på föda och kampen för att överleva som det centrala. Samtidigt är den påtvingade närheten till naturen också något som gör den besjälad. Jägaren och pastorn Baldur Skuggason har ett nästan telepatiskt förhållande till den rävhona han jagar, och de läser varandras rörelsemönster på så sätt att det blir omöjligt att se det de håller på med som annat än ett spel. Här finns också naturliga associationer till spelet mellan man och kvinna, och som i alla spelsituationer kan man aldrig vara säker på att det man ser är det man får.

Den parallella berättelsen handlar om botanikern Friðrik B. Friðjónsson, i vars hem det länge bott en ung, lätt förståndshandikappad kvinna vid namn Abba. Hon har just dött och Friðrik ska begrava henne. Även i den här relationen blir det tydligt att Sjón är intresserad av var man drar gränsen för det mänskliga, och vad man värderar som vackert och gott i det.

Abba ansågs vara underutvecklad vid födseln, och pastorn portförbjöd henne i ortens kyrka, eftersom hon sjöng för högt och uppförde sig underligt. Men Friðrik har i henne funnit ett lugn att leva för, och det står i skarp kontrast till pastor Baldur Skuggasons jagade liv, nära till det djuriska i människan, det kortsiktiga, instinktiva och hänsynslösa.

Olika synsätt på människan som naturens herre blir här tydliga. Baldur Skuggason är herre över naturen på ett mer ursprungligt plan, i kraft av sitt gevär och sin kroppshydda, medan Friðriks vetenskapliga makt är betydligt stillsammare och tar sig uttryck i insamling av växter och skogsodling. Som jag läser Sjón så värderas inget av de två förhållningssätten högre än det andra, däremot kan Skugga-Baldur läsas som en varning om att inte lita alltför hårt på den egna överhögheten. Naturen kan när som helst slå tillbaka, och är man övermodig så är man inte beredd.

Skugga-Baldur har undertiteln "En folksaga", och släktskapet med sagor syns tydligt i glidningen mellan människa och djur, och i de magiska övertoner som finns i boken. Den har också likheter med den fornisländska sagan, och då handlar det främst om språket, som är korthugget och lakoniskt på ett sätt som påminner om den mycket tidiga litteratur som en gång skrevs på den karga ön. Dess stil var poetisk på ett abrupt sätt, och det är också Sjóns, även om hans naturskildringar stundtals är mer senlitterärt målande och färgrika.

Det drag av torrt konstaterande som ofta ledsagade karaktärers död och öden i den isländska sagan saknas också hos Sjón. Han är saklig på ett annat sätt. Hos honom är det självklart att något lever vidare efter döden – om inte kroppen själv i ett slags kretsloppstanke så åtminstone det arv som människan lämnat efter sig på jorden i form av de minnen som finns hos dem som lever kvar.

Alice Thorburn

Publicerad: 2006-04-05 00:00 / Uppdaterad: 2010-11-27 22:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1978

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?