Jag ser Abraham framför mig, beredd att offra sin son Isak på altaret. Han står där med svärdet höjt, redo att klyva sonen mitt itu eftersom Gud har bett honom om det.

Johanna Nilssons sjätte roman tar sin utgångspunkt i brev, berättelser, fotografier och andras minnen från tiden när hennes farmor och farfar kom som missionärer till Kongo för första gången under 1930-talet.

Hon kallar sitt verk för en dokumentärroman och romanen är ett verktyg för henne med vilket hon undersöker den egna familjens historia som kommit att präglas av det val som farmodern och farfadern gjorde när de släppte in Gud så långt in i själen att det blev trångt för de tre barnen som också tillhörde familjen. Som Conrads Marlowe sitter Johanna Nilsson omväxlande på Stockholms Kulturhus med en latte eller hos den åldrande farmodern och undrar om missionen – eller kallet – verkligen var värt det?

Och någonstans frågar sig författaren sig också om man på ålderns höst verkligen vågar ställa den frågan till sig själv: Gjorde jag rätt?

Men det här är inte farmoderns eller farfaderns berättelse, utan Johanna Nilssons. Hon ställer farföräldrarna inför vidden av deras beslut: en i många avseenden splittrad familj, med förbigångna barn som tvingats förlika sig med att stå tillbaka för den kristna missionen. Hennes dom är hård och hon tvingas nästan att själv fantisera fram farmors och farfars tårar när de oräkneliga gånger skiljs från sina barn för att bege sig till den mörka kontinenten. Att familjen faktiskt återförenades räcker inte för att rädda farföräldrarna, för ”Vad hjälpte det [...] när fadern sänkte svärdet och sa: Res dig upp min son, Gud ändrade sig, jag behöver inte offra dig. Han hade ju redan blivit offrad, sonen.”

Samtidigt finns det emellertid en försonande sida hos författaren, en sida som vill förstå hur starkt ett kall kan vara hos en människa, en sida som kan jämföra den religiösa övertygelsen med den egna övertygelsen om att det skrivna ordet kan förändra världen. Författaren möter missionären. Det som skiljer är föräldraskapet.

Det är tveksamt om det är relevant att ställa Jag är Leopardpojkens dotter mot Johanna Nilssons tidigare romaner – för detta är hennes senaste alster alltför självutlämnande och i vissa delar självupplevt. Förut har hon sökt de övergivna runt Sergels torg och på Handelshögskolan. Nu är det hennes egen familj. Och hennes alldeles egen historia, även om hennes språkliga gestaltningsförmåga gör det lätt att finna allmänmänskliga beröringspunkter, också i oerhört exotiska berättelser om en vid den tiden till stora delar okänd kontinent. Det är också en njutning att följa hennes sätt att med några få formuleringar förbinda en författartillvaro i början av 2000-talet med missionärslivet i Kongo på 1940-talet. För mig är det ytterligare tecken på ett författarskap som fortfarande gör nya landvinningar. Nästa roman kommer under hösten. Och jag längtar redan.