Recension

: Jag är Leopardpojkens dotter
Jag är Leopardpojkens dotter Johanna Nilsson
2006
Wahlström & Widstrand
9/10

Ett svenskt mörkt hjärta

Utgiven 2006
ISBN 9146213686
Sidor 281

Om författaren

Foto: Magnus Liam KarlssonFoto: Magnus Liam Karlsson

Johanna Nilsson är född 1973 i Uppsala och debuterade 1996 med den uppmärksammade romanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Sedan dess har hon publicerat ett tjugotal böcker, allt ifrån romaner till ungdomsböcker och dramatik. Dessutom skriver hon spänningsromaner under pseudonymen Amanda Lind.

Johanna Nilsson – författarens hemsida.

Sök efter boken

Jag ser Abraham framför mig, beredd att offra sin son Isak på altaret. Han står där med svärdet höjt, redo att klyva sonen mitt itu eftersom Gud har bett honom om det.

Johanna Nilssons sjätte roman tar sin utgångspunkt i brev, berättelser, fotografier och andras minnen från tiden när hennes farmor och farfar kom som missionärer till Kongo för första gången under 1930-talet.

Hon kallar sitt verk för en dokumentärroman och romanen är ett verktyg för henne med vilket hon undersöker den egna familjens historia som kommit att präglas av det val som farmodern och farfadern gjorde när de släppte in Gud så långt in i själen att det blev trångt för de tre barnen som också tillhörde familjen. Som Conrads Marlowe sitter Johanna Nilsson omväxlande på Stockholms Kulturhus med en latte eller hos den åldrande farmodern och undrar om missionen – eller kallet – verkligen var värt det?

Och någonstans frågar sig författaren sig också om man på ålderns höst verkligen vågar ställa den frågan till sig själv: Gjorde jag rätt?

Men det här är inte farmoderns eller farfaderns berättelse, utan Johanna Nilssons. Hon ställer farföräldrarna inför vidden av deras beslut: en i många avseenden splittrad familj, med förbigångna barn som tvingats förlika sig med att stå tillbaka för den kristna missionen. Hennes dom är hård och hon tvingas nästan att själv fantisera fram farmors och farfars tårar när de oräkneliga gånger skiljs från sina barn för att bege sig till den mörka kontinenten. Att familjen faktiskt återförenades räcker inte för att rädda farföräldrarna, för ”Vad hjälpte det [...] när fadern sänkte svärdet och sa: Res dig upp min son, Gud ändrade sig, jag behöver inte offra dig. Han hade ju redan blivit offrad, sonen.”

Samtidigt finns det emellertid en försonande sida hos författaren, en sida som vill förstå hur starkt ett kall kan vara hos en människa, en sida som kan jämföra den religiösa övertygelsen med den egna övertygelsen om att det skrivna ordet kan förändra världen. Författaren möter missionären. Det som skiljer är föräldraskapet.

Det är tveksamt om det är relevant att ställa Jag är Leopardpojkens dotter mot Johanna Nilssons tidigare romaner – för detta är hennes senaste alster alltför självutlämnande och i vissa delar självupplevt. Förut har hon sökt de övergivna runt Sergels torg och på Handelshögskolan. Nu är det hennes egen familj. Och hennes alldeles egen historia, även om hennes språkliga gestaltningsförmåga gör det lätt att finna allmänmänskliga beröringspunkter, också i oerhört exotiska berättelser om en vid den tiden till stora delar okänd kontinent. Det är också en njutning att följa hennes sätt att med några få formuleringar förbinda en författartillvaro i början av 2000-talet med missionärslivet i Kongo på 1940-talet. För mig är det ytterligare tecken på ett författarskap som fortfarande gör nya landvinningar. Nästa roman kommer under hösten. Och jag längtar redan.

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2007-07-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 00:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2566

3 kommentarer

Nej, man ska inte jämföra den här med de förra. De tidigare är ju skönlitteratur på riktigt och så väldigt mycket bättre. Jag tyckte att det här blev riktigt tråkigt på sina ställen.

Emma Oregistrerad 2007-07-19 08:22
 

Att du skriver att det är "exotiska berättelser" får väl stå för dig, men vad får dig att tro att Belgiska Kongo på 1940-talet ingick i en "vid den tiden till stora delar okänd kontinent"? För det första: okänd för vem? Knappast för de människor som bodde där. För det andra: även om vi antar ett eurocentriskt perspektiv, så var Afrika och Kongo tämligen väl "utforskat" på 1940-talet.

Harald Oregistrerad 2007-07-19 21:53
 

Det eurocentriska perspektivet är väl givet eftersom det handlar om missionärer från Sverige.

Johanna-forever Oregistrerad 2007-07-20 10:44
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?