Är de lata och engagerade? Känner de sig utestängda, ovälkomna? Något ordentligt svar ges aldrig, och något egentligt svar finns antagligen inte, men sedan början av 1990-talet har olika medier skapat rubriker med sina rapporteringar om de politiskt oengagerade ungdomarna, de blivande soffpotatisarna som, trots att de har möjlighet till det, väljer att inte till fullo utnyttja det faktum att de lever i ett demokratiskt samhälle.

Undertiteln till Maria Zackariassons bok är "Politiskt engagemang hos unga i den globala rättviserörelsen", vilket är en utmärkt sammanfattning av vad den handlar om. Här försvarar hon "dagens unga" och vill visa att, trots att man inte kan förneka siffrorna som visar på ett sinande intresse för politik bland den yngre delen av befolkningen idag, det inte är så illa som det ser ut. Hon menar på att unga idag som verkligen brinner för något ofta väljer att söka sig till utomparlamentariska organisationer istället för att engagera sig i de etablerade politiska ungdomsförbunden.

För att teckna en bild av hur ett sådant engagemang kan se ut har Zackariasson under ett års tid följt ungdomar i två lokalföreningarna inom Attac, en i Sverige och en i Norge. Genom sex kapitel, med rubriker som "Politiskt engagemang", "Att agera" och "Synen på demokrati" visar hon läsaren hur ett mer "otraditionellt" politiskt engagemang kan se ut idag.

Zackariasson måtte ha gjort mängder med djupgående intervjuer med de här ungdomarna, för bortsett från refererandet till tidigare forskning och hennes egna reflektioner och analyser, utgörs boken i huvudsak av återberättande eller citerande från intervjuer. Det är i dessa citat som bokens absolut starkaste sida finns. Som när Jenny berättar hur hennes upplevelse av kravallerna i Göteborg 2001 förändrade hennes syn på engagemang, eller när man får ta del av de olika personernas bakgrundshistorier och förklaringar till varför de tror att de känner så starkt för just politiska frågor. Här blir läsningen intressant, nära och verklig, Zackariasson är bra på att få sina intervjuobjekt att prata.

Tyvärr går det inte att beskriva resten av boken i samma positiva ordalag. Zackariasson skriver förvisso på ett väldigt lättbegripligt och pedagogiskt sätt, hon förklarar noggrant och mycket för att få sina läsare att hänga med. Dessutom märks det att hon är väl inläst på tidigare forskning, men tyvärr kan allt detta inte kompensera den spontana tanke som formas vid läsningen och som lyder "Är det här verkligen nödvändigt? Är den här boken till någon nytta?". För i sina analyser är Zackariasson plågsamt överpedagogisk, och hennes slutsater är både förusägbara och uppenbara. Det hon kommer fram till är ingenting nytt. Vare sig det handlar om varför just de här ungdomarna valt att bli politiskt engagerade, om gruppdynamik eller könsstrukturer, så är det redan presenterade och välkända slutsatser som Zackariasson serverar.

Det här är en bok som förmodligen hade vunnit på att frånsäga sig de strikt vetenskapliga kraven och på att skippa de oändligt långa förklaringarna om metod och tillvägagångssätt, analyser etc, och istället röra sig mer åt reportagebokshållet, med ännu mer fokus på intervjuerna. För det är i dem vi återfinner det som Zackariasson försöker beskriva, det är i dem som det "politiska engagemanget hos unga i den globala rättviserörelsen" beskrivs, och inte i de överflödiga analyserna.