Recension

: Ingen kommer undan Olof Palme
Ingen kommer undan Olof Palme Göran Greider
2011
Ordfront
9/10

Vad skulle Palme göra?

Utgiven 2011
ISBN 9789170375668
Sidor 239

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Göran Greider (född 1959) är författare, poet och samhällsdebattör, uppvuxen i Vingåker. Han debuterade 1981 och har gett ut ett flertal diktsamlingar och fackböcker. Dessutom är han sedan våren 1999 chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten och har tilldelats en mängd priser: Sveriges Radios Lyrikpris 1995, Stig Sjödin-priset 1997, Dan Andersson-priset 2001, ABF:s litteraturpris 2002, Ordfronts demokratipris 2002, Eyvind Johnson-priset 2006 och Ivar Lo-priset 2008.

Sök efter boken

25 år efter sin död tycks Olof Palme fortfarande ha förmågan att ta fram det bästa – och det sämsta – i människor. I Lasermannen – en berättelse om Sverige berör Gellert Tamas hur högerextrema kretsar inom polisen firade när Palme mördades. Det är bland de otäckaste bilder jag vet. Hur överväldigande måste inte hatet när de som ska upprätthålla lagen i ett samhälle kan fira ett brutalt mord?

Den sida Göran Greider för fram är betydligt mer positiv. Det roliga med att resa runt och tala om Palme, framhäver han ofta i vårens intervjuer, är att människor faktiskt börjar tala om vilket slags samhälle man vill leva i.

För Greider är Palme inte framför allt den karismatiske ledaren och vältalaren. Han är förstås det också, men han kunde bli det inte i första hand för att han var en så exceptionell politiker, utan för att han bars upp av en så stark folkrörelse. Ingen kommer undan Olof Palme är på så sätt inte alls ännu en i raden av biografier, utan en berättelse om svensk historia och framtid.

25 år efter skotten på Sveavägen och samtida med socialdemokratins förödande nederlag i valet 2010 promenerar Greider runt i Stockholm och funderar på var vi varit, vart vi är på väg och vart vi skulle kunna röra oss. Utflyktsmålen är fyra, Olof Palmes barndomshem på Östermalm, radhuset i Vällingby, lägenheten i Gamla stan och Adolf Fredriks kyrkogård där han ligger begravd, men dessa platser utgör egentligen bara hållpunkter på en löst sammanhållen resa som är framför allt idépolitisk.

Vad skulle Olof Palme göra? frågar sig Greider då och då medan han vandrar genom ett radikalt förändrat Sverige. Hur skulle Olof Palme uppfatta det här? Skulle han kunna fatta det? Det handlar om de senaste decenniernas privatiseringar, avregleringar och ökade sociala klyftor, men lika mycket om decennierna innan dess, om en bred och mäktig folkrörelse utan vilken Palme som politisk gestalt varit otänkbar, om Folkhemmet och Det starka samhället, om välfärden och en nästintill revolutionerande socialdemokratisk reformism.

För även om socialdemokratin aldrig gick in och tog över privat egendom, som i de kommunistiska länderna, så gjorde man något lika mäktigt och förmodligen mer hållbart. Man byggde upp egna, demokratiskt eller folkrörelsekontrollerade verksamheter. Det gäller förstås inte minst den offentliga sektorn, den vård, skola och omsorg som nu privatiseras och därmed omvandlar skattepengar till privata vinster.

Man kan ju tänka sig att han skulle blivit förbannad.

Nu är det på inget sätt en romantiserad bild av Palme som Greider ger. Greider har, som den socialdemokratins vänsterkritiker framför andra han är, inga som helst problem med att se realpolitiken, tröttheten och oförmågan att ta in exempelvis miljörörelsens nya perspektiv. Men han ser också en Palme vars analyser fortfarande är högst relevanta, inte minst i skenet av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, och beklagligt frånvarande i dagens debatt.

På många sätt är det den traditionella, i grunden marxistiska, samhällsanalysen som han uttrycker. Men detta var kärnan i hans hållning till samhället och frågan om vad hög arbetslöshet och social otrygghet gör med människor: dessa problem undergräver demokratin och ger rasismen fotfäste. Idag bryter hans analyser in som närapå nyheter i den rådande samhällsordningen kring rasism och främlingsfientlighet.

När socialdemokratin snöpligt låtit sig snuvas på begreppen, alltifrån ”arbetarparti” till ”välfärd” och ”folkhemmet”, framstår Palme, med sin ”demokratiska socialism” och sin obekväma internationella kritik av stormakternas övergrepp som en slags sista bastion. Där kan Palme, förstådd som ett annat politiskt perspektiv än det nu rådande, fungera som en nyckel, en alternativ väg.

När Greider skriver historia är det nämligen inte den närmast evolutionära, enda vägens historia som politiker idag gärna framhåller. Det är en historia full av valmöjligheter, forna såväl som framtida. På så sätt skriver Greider också historia när historia är som bäst – när den är riktigt relevant för framtiden.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4083

3 kommentarer

Var det bättre för? Har klyftorna ökat sedan Palme? Har rasismen ökat?

För den eller de av oss som var med under tiden ifråga är svaret klart: Vi har fått det på de felsta sätt bättre.

Rasismen fanns förr också. Var kanske mer dräpande för att den inte kom fram då det var ljust. Klassklyftor fanns förr också. Jag minns hur perplexa vi blev då vi cyklande in bland lyxhusen. Kunde folk verkligen bo så här flott?

Konkurrensen och valfriheten har ökat. Fler har blivit rika. Personligen har jag inga problem med att fler har råd att köpa konst, anlita hantverkare, ge medelklass och arbetarklass jobb. Jag har inga problem med att det inte bara är få s-märkta industrialister och byråkratcheer som har en förmögenhet osv.

Men det finns det, fullt noterbart, många som har.

Dan Sondenius Oregistrerad 2011-07-18 15:27
 

De ekonomiska klyftorna har ökat på senare tid, ja, men jag tycker också att det finns en skillnad i att Palme faktiskt arbetade för att minska dem, medan rådande ideologi idag är att ekonomiska klyftor är något positivt, en välbehövlig spark i ändan för fattiga människor som i själva verket bara är slöa. Vilket jag personligen alltså inte tänker mig.

Det med rasismen är förstås en knepigare fråga. Det har väl aldrig varit något vidare med den … Inte minst socialdemokraterna som statsbärande parti under stora delar av 1900-talet har ju medverkat i en del fullkomligt förfärande behandling av människor som ansetts på olika sätt avvikande. Så nej, det var säkert inte ”bättre förr”. Fast den mest akuta frågan är väl hur vi vill ha det nu och i framtiden?

Ella Andrén Redaktionen 2011-07-18 21:30
 

Jag tror inte politiken kan fixa allt. Politiker bör ge oss ett ramverk inom vilket individerna kan verka för att tillgodose såväl marknadens som individernas behov.

Privata krafter bör inte ses som fiender utan som vänner. Då kommer de bli gagnande krafter, tror jag, i det samhällsarbete som går ut på att ha en ekonomi som är ekologiskt hållbar och socialt rimlig.

(Jag kunde inte låta bli att komme med denna reflektion eftersom många socialister tycks tro att människor som är för ett frihetligt samhälle saknar samhällsansvar.)

Dan Sondenius Oregistrerad 2011-08-29 15:04
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?