Recension

: Underbara dagar framför oss
Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme Henrik Berggren
2010
Norstedts
8/10

Palme, aktören

Utgiven 2010
ISBN 9789113017082

Om författaren

henrik-berggren1
foto: Magnus Bergström.

Henrik Berggren är historiker och journalist. Han har varit kulturchef och är numera ledarskribent på DN. Han har forskat och undervisat i historia, bland annat vid Berkelyuniversitet i Kalifornien och på Södertörns högskola. 2006 kom han ut med boken Är svensken människa?, skriven tillsammans med Lars Trädgårdh. 2010 släpptes den kritikerhyllade Palmebiografin Underbara dagar framför oss och 2014 debuterar Berggren som skönlitterär författare med den historiska romanen Det röda arvet.

Sök efter boken

Henrik Berggren, historiker och journalist som bland annat varit ledarskribent på Dagens nyheter, skriver en biografi över Olof Palme, vår mest omdebatterade (men samtidigt hyllade) socialdemokratiske ledare någonsin. Bara här blir det intressant. Boken Underbara dagar framför oss är en tegelsten, och DNs ledare har åtminstone de senaste åren varit blåare än blåast. Kanske är det den perfekta kombinationen för att ge ett så ärligt porträtt som möjligt av överklassonen som blev partiledare för Sveriges traditionellt största arbetsparti.

Med skeptiska fiender åt båda hållen. Hos vänstern hette det att Palme avancerat på ett tveksamt sätt. Inplockad av Tage Erlander själv, och med ambitioner om makt som inte rimmade bra med janteidealet. Från högerhåll undrade man vad han gjorde bland arbetarna. Det hette att Palme var en klassförrädare, och han anklagades för att vara kommunistvänlig. En åsikt som kanske främst blossade upp när Palme hamnade sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör i ett demonstrationståg 1968. En marsch som bara var ett i raden av exempel där Palme genom starkt agerande hamnade i blåsväder med de stora nationerna. Andra var det tal som sändes via radio inför jul 1972, där Palme jämförde amerikanernas bombningar mot Nordvietnam med nazismens förintelseanläggningar under andra världskriget.

60- och 70-talet var en tid för starka politiska ageranden förvisso, men den bild av Palme som framgår boken igenom är att han inte räddes att gå i närkamp när det var något han trodde på. Idag är det svårt att se hur en man ur regeringen skulle våga agera så handlingskraftigt, och i många situationer därigenom riskera värdefulla handelskontakter och sätta landets säkerhet på spel. Jag blir glad av att läsa om den orädde Palme, som full av ideologi fortsätter att förespråka det ideal han sett under sina studieår i USA (Bachelor of Arts 1948 vid Kenyon College), där efterkrigsmänniskan var full av positivism och framtidstro. Eller som Berggren uttrycker det:

Likt den unge officeren Sven Palme, som på artonhundrasjuttiotalet fångats av den franska revolutionens löfte om frihet, jämlikhet och broderskap, greps sonsonen i sin tur av den amerikanska revolutionens paroll om liv, frihet och rätten att söka lyckan.

Förmodligen var det här den stora förändringen tog plats. Från en skyddad tillvaro i Stockholms fina kvarter öppnade sig nu världen med alla dess orättvisor, men också möjligheter. Klassamhället blev tydligare, den unge Palmes ögon öppnades för världen. I mångt och mycket framstår han som en sann liberal, med ögon främst för den individuella friheten. Men med en tydlig inblick i ett klassamhälle, som han menar först måste avskaffas för att alla människor ska kunna få samma möjligheter.

Under Palmes tid i regeringen, både som Erlanders närmaste och senare som bland annat utbildningsminister och slutligen som statsminister, fick Sverige spela en större roll i utlandspolitiken än vi varit vana vid sedan tidigare. Arbetarklassen fick chansen att studera på universitet, vilket till en början skapade problem; det hette att allt blev för socialiserat och att standarden på studierna varit högre när det var överklassens privilegium att tillhöra de intellektuella. Grunden till klassupplösningen inom skolan hette studiestöd. En lånedel och en bidragsdel som skattefinansierades. Bland annat var det Palme som låg bakom detta förslag.

För mig som relativt ung och inte så insatt i Sveriges politiska historia är Underbara dagar framför oss en enda lång upplysning. Stundtals en påminnelse om vad jag tidigare läst lite grann om, men nu får chans att djupdyka i. Stundtals helt nytt; jaså var det på så vis? Henrik Berggren skriver anekdotfyllt och medryckande. Det är 600 sidor vi pratar om, så här ges alla medaktörer, från Thorbjörn Fälldin till Jelena Rennerova till Jan Guillou till Robert Kennedy, bakgrundsfakta och utrymme. Författare och dagspress sätts att spegla den tid vi rör oss i. Det är skönt att läsa om studentupproren utan det romantiska skimret. Det är roligt att läsa om Anna-Greta Leijon som ”en tuff, begåvad 34-årig cigarettrökande södertjej”, en av de som tillträder i de första rycken mot jämlikhet, som arbetsmarknadsminister i Palmes regering 1973. Det är intressant att få sjunka in i gruvdebatten i Kiruna, som tog utgångspunkt i Sara Lidmans intervjubok Gruva från 1967 och ledde till en tid av strejker under 1970.

Boken följer Palmes karriär och liv fram till strax innan mordet 1986. Vilket känns upplyftande, bara det. När jag som tonåring skrev en uppsats om Olof Palme väcktes förmodligen intresset om mannen till liv enbart genom den mystiska mordgåtan. I den här boken får du grunderna till det Palmehat man pratar om, men framför allt en bred bild av den duktige politikern. Människan som ville förändra Sverige, och på många sätt gjorde det. Men samtidigt ständigt fick slåss mot fördomar om sig själv som person. Berggren tar upp det också. Hur belysningen gjorde Palmes drag skarpa och djävulslika i en tv-debatt 1961. Men också om faktiska snedsteg, som hanteringen av IB-affären där Palme hellre pratade om SÄPOs arbete i utlandet än om de faktiska avlyssningar av kommunister som skedde i vårt eget land.

Palme var också den förste statsministern att utnyttja media. Hans tal var välvässade agitatoriska sparkar. Ibland tycktes formuleringarna och hans hänvisningar till litteratur vara viktigare än det ämne för vilket han agiterade. Samtidigt var det en taktik det svenska folket aldrig sett tidigare; att det kunde finnas sådan glöd och övertygelse i ett politiskt tal! Han var lika charmerande som intervjuoffer, både i svensk och i utländsk media tog han plats.

Jag avslutar med ett citat ur ett av Palmes tal, från SSU:s kongress den 12 maj 1964. En debatt hade tagit fart i pressen om huruvida det fanns några ideologier kvar att tro på. En debatt som inte är främmande i dagens politiska klimat:

Idéerna är döda säger somliga. Ungdomen går till dukat bord säger andra, till ett samhälle som byggts färdigt. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen. Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mera nödvändig, aldrig haft större uppgifter än i den framväxande solidaritetens värld. Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2010-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3906

3 kommentarer

”Kanske är det den perfekta kombinationen för att ge ett så ärligt porträtt som möjligt av överklassonen som blev partiledare för Sveriges traditionellt största arbetsparti.”

”Traditionellt största?” Jag hoppas innerligt att detta inte är en illa dold syftning till Moderaternas övertagande av arbetarpartibanderollen. Moderaterna är inget arbetarparti. Har aldrig varit. Det vore en katastrof om ordet ”arbetarparti” långsamt börjat etablera sig som något vi associerar till Moderaterna i dagligt tal. Så, snälla förklara vad du menade.

Julius Oregistrerad 2010-10-28 22:56
 

”Samtidigt var det en taktik det svenska folket aldrig sett tidigare; att det kunde finnas sådan glöd och övertygelse i ett politiskt tal! Han var lika charmerande som intervjuoffer, både i svensk och i utländsk media tog han plats.”

Jag har gjort en sammanställning av olika klipp som finns på Olof Palme här ute på internet.
http://www.youtube.com/watch?v=h84L0Ks0Tp4

Ta gärna en titt!

Oscar Oregistrerad 2010-11-04 18:17
 

Oj va jag är seg att svara på kommentarer! Ledsen över det.
Tack för you tube-tipset! Ska kolla vid senare tillfälle när jag har mer tid.
Vad gäller arbetarparti, så ja, jag syftade förstås på Moderaternas förvanskning av ordet. Jag tycker inte heller att de är ett arbetarparti, men jag tycker inte heller man kan negligera att ordet överanvänts i deras valupptakt det här året. Alltså kände jag mig tvungen att skriva till ”traditionellt största”. Något jag inte alls ser på lika allvarligt som du verkar göra. Slappna av. Folk kommer att förstå den hårda vägen att de bara ljuger.

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-11-14 21:13
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?