Recension

: Sju stenar till den otrogna hustrun
Sju stenar till den otrogna hustrun Vénus Khoury-Ghata
2009
Elisabeth Grate Bokförlag
6/10

På torget väntar en hög med stenar på henne

Utgiven 2009
ISBN 9789197734745
Sidor 192
Orginaltitel Sept pierres pour la femme adultère
Översättare Maria Björkman

Om författaren

Vénus Khoury-Ghata är född 1937 i Bsherre, Libanon, och är sedan ett trettiotal år bosatt i Paris. Hon har gett ut en rad prisbelönta romaner och diktsamlingar. Översatt till svenska finns förutom ”Sju stenar till den otrogna hustrun” även romanerna ”Ett hus på randen till tårar” samt ”La Maestra”, båda utgivna Elisabeth Grate Bokförlag.

Elisabeth Grate Bokförlag – Läs mer om författaren och boken på förlagets hemsida.

Poet International Web – Mer info om Vénus Khoury-Ghata.

Words Without Borders – Info om Vénus Khoury-Ghata och text skriven av henne hittar du här.

Sök efter boken

Jag lämnar samtalet mellan Vénus Khoury-Ghata och Kerstin M Lundberg på Café Bagdad på Medelhavsmuséet med många funderingar. När vi kommer ut i den kalla oktoberkvällen sveper en äldre kvinna som också lyssnat på föredraget sin leopardmönstrade kappa tätare kring sig och säger till sitt sällskap ”Quand je vois ces femmes en bourka j’ai envie de leur tirer dessus”. Hon formar handen till en pistol för att understryka det hon just sa: att hon får lust att skjuta ned kvinnor som bär burka.

Men kan verkligen en enskild idiotisk läsare representera en hel roman? Naturligtvis inte, men det finns mycket som är problematiskt i Khoury-Ghatas bok. Det blev uppenbart under samtalet på Café Bagdad.

Historien påminner på flera sätt om Khoury-Ghatas tidigare roman La Maestra (utkom på svenska år 2003 på Elisabeth Grate Bokförlag). Barnlös fransyska flyr från sina problem till en ociviliserad by i världens ände och försöker, trots starkt motstånd från enfaldiga och vidskepliga byinvånare, undervisa barnen i byns dåligt utrustade skola. Kulturkrockar uppstår, där fransyskan förundras över bybornas enkla, naiva inställning till livet och läsaren kan småle åt mötena mellan västvärlden och byborna. Men där La Maestra är varm och romantiserande är Sju stenar till den otrogna hustrun berättad med en kallare och stundtals hånfull röst.

Låt mig redan inledningsvis klargöra att jag naturligtvis delar författarens och bokens mest angelägna budskap. I många delar av världen finns samhällen där kvinnans frihet är så starkt begränsad att hon inte kan röra sig fritt utan beskydd av en man och där hennes liv inte är mer värt än att man stenar henne till döds då hon blivit våldtagen, medan våldtäktsmannen ofta förblir ostraffad. Dessa fruktansvärda övergrepp sker ofta i religionens namn. Det är viktigt att uppmärksamma och skapa debatt kring detta förtryck och att stödja arbete för kvinnors rätt att leva värdiga och bra liv.

Under sitt föredrag talade Khoury-Ghata om hur hon under sin uppväxt sett skillnader mellan kristna och muslimer. Muslimer slog och försköt sina hustrur medan de kristna respekterade sina fruar och stannade vid deras sida. Koranen, sade hon, var en av de vackraste och mest poetiska böcker hon visste, men inte desto mindre kunde den muslimske mannen ”efter att ha druckit några glas för mycket” utan vidare förskjuta sin fru genom att anklaga henne för otrohet.

Att många muslimer, med hänvisning till Koranen, inte alls dricker alkohol valde Khoury-Ghata här att bortse ifrån. Hon ställde islam mot kristendom utan att nämna andra religioner eller diskutera huruvida kvinnoförtrycket uppehölls genom andra typer av strukturer än de religiösa. Precis som i debatten kring kvinnlig könsstympning är det för mig viktigt att skilja tradition från religion. Till skillnad från Khoury-Ghata är jag inte övertygad om att debatten kring kvinnoförtryck och avskyvärda traditioner som till exempel stening tjänar på att så starkt bindas till religionen islam.

Fransyskan i Sju stenar till den otrogna hustrun, som förblir namnlös boken igenom men kallas ”främlingskan”, benämns genomgående med andra pronomen singular. Denna användning av du känner jag igen från La Maestra. Medan fransyskan heter ”du” i texten, kallas Noor för ”hon”:

Du talar om mannen, hon talar om katten. Du vill skona hennes liv och hon envisas med att påpeka att det aldrig var frågan om någon våldtäkt

Betyder detta du också att Khoury-Ghata riktar sig till läsaren, i mitt fall en västerländsk kvinna, medan Noor blir hon, den andra?

Fransyskan kan inte få barn, vilket gör att hon inte helt och fullt är kvinna i bybornas ögon. En riktig skolfröken, får hon höra, är också en mor. En riktig skolfröken ska också vara gift och ha en man vid sin sida. I byn Khouf är hon könlös. En androgyn förnuftskämpe som kommit för att bryta den religiösa enfalden i Khouf, hjälpa kvinnorna att frigöra sig från männens intoleranta skräckvälde och utbilda barnen.

Men Khoufs barn har sitt eget sätt att ta till sig kunskaperna i skolan. De lämnar skolan utan att först be om lov. ”Dofterna av ris som steks med gurkmeja är lika befallande som muezzins röst som kallar till bön”. Även barnen styrs mer av kroppen än av intellektet. Det är svårt för dem att lära sig franska eftersom ”deras små huvuden rymmer inte två alfabet”.

De två kvinnorna i Khouf som boken kretsar kring är Noor och Amina. De har båda blivit sexuellt utnyttjade av franska biståndsarbetare, men hävdar ändå att de njutit av det. Kanske vill Khoury-Ghata visa på deras strategi för att behålla sin stolthet, genom att hävda att de var med på det. Ändå undrar jag över att Khoury-Ghata beskriver Aminas saknad efter fransmannen Gonzaguez med följande ord:

Ingen Gonzagues kvar att böja sig för med samma glädje som slaven känner över att ha en herre

Även fransyskan har blivit sviken av en man men hennes förhållningssätt är naturligtvis mycket förnuftigare än Amina och Noors: ”Du accepterar nederlaget medan dina båda väninnor låter sig uppslukas av sina fantasier”. Khoury-Ghata kritiserar de franska biståndsarbetarna och det heter att ”kolonisatören bryter fram genom biståndsarbetaren”. Eller genom författaren, tänker jag.

Amina och Noor beskrivs ofta med liknelser som framhåller deras djurlika, sluga sidor. Noor springer längs en flod efter att ha fött sitt barn ”lik vilken katta som helst som just har fått ungar”. De har en närmare relation med naturen än fransyskan. På ett ställe heter det att de ”tillhör en annan ras än du: de är mineraliska, vegetabiliska och har samma struktur som sanden, som barken på träden” medan fransyskan inte har ett sådant nära förhållande med naturen ”Dina västerländska kvinnofötter har aldrig trampat något fält (…) Naturen tycks dig full av fällor”

Som vanligt kretsar Khoury-Ghata på ett intressant och skickligt vis kring motsättningar mellan tal och skrift, mellan land och stad, mellan koloni och kolonisatörer, arabiska och franska, natur och civilisation, kvinnligt och manligt. Men där Khoury-Ghata tidigare, framförallt i sina diktsamlingar, solidariserat med de koloniserade vill hon med denna bok komplicera bilden. Det är oerhört intressant och provocerande.

Ebba Holmberg

Publicerad: 2009-10-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-28 10:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3466

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?