Recension

: Få meg på, for faen
Få meg på, for faen Olaug Nilssen
2011
Samlaget
7/10

Sätt på mig eller se mig åtminstone

Utgiven 2011
ISBN 9788252179866
Sidor 192
Först utgiven 2005
Språk nynorska

Om författaren

Olaug Nilssen föddes 1977 och kommer från Solheimsdalen i Førde. Hon debuterade 1998 med romanen Innestengt i udyr och är kanske mest känd för Få meg på, for faen (2005) som också filmatiserats. Nilssen har även skrivit en barnbok, en biografi och essäer, samt varit lärare på Skrivekunstakademiet i Bergen, där hon också bor.

Sök efter boken

Maria pluggar sociologi och drömmer om att hålla ett så fantastiskt bra föredrag, baserat på de egna erfarenheterna som städvikarie, att hon blir världsberömd eller någonting. Intervjuad av Skavlan. Att någon åtminstone ska se henne.

Alma har gått ut och tagit lite luft under en fest på ungdomshuset när Artur ställer sig bredvid, plockar fram picken och petar henne lite på låret med den. Hon berättar för sina kompisar vad som har hänt, men blir inte trodd, utan utfrusen av hela skolan.

Sebjørns fru vet inte riktigt var hon ska göra av sig, nu när de åtta barnen klarar sig själva en stor del av dagen. Hon hänger lite planlöst på rovförädlingsfabriken där Almas mamma jobbar, och när hon får reda på att fabriken kanske måste läggas ner ser hon plötsligt ett livsmål för sig. Hon ska demonstrera emot nedläggningen utanför Stortinget i Oslo.

Det är tre ganska udda, eller möjligen ganska vanliga, kvinnoöden som Olaug Nilssen tecknar i en bok som varken är en novellsamling eller riktigt en roman, och som skuttar mellan fantasi och verklighet. Av de fyra delarna kretsar den första och tredje kring Maria, den andra kring Alma och den sista kring hon som bara kallas Sebjørns fru. Maria är Sebjørns äldsta dotter, Almas mamma jobbar som sagt på rovfabriken och när hon upptäcker för vilka summor Alma köpt telefonsex tvingar hon henne att jobba extra i Sebjørns affär. Det är en småstadsvärld man kan ana konturerna av, men ingen riktigt helt utfylld romanvärld.

Mot att romanen inte hänger särskilt hårt samman pekar också att en av berättelserna lyfts ut och filmatiserats, den om Alma, ”Pikk-Alma”, och hennes sexuella erfarenheter och frustrationer. Filmen har samma titel som boken – på svenska Ligg med mig – kom ut 2011 och har något av en Fucking Åmål-känsla. Precis som i Moodysson-filmen är det ont om rörelseutrymme, både i det att bo på en liten ort och med det att vara tjej eller kvinna.

Fantasivärlden är för alla tre kanske ett sätt att spränga de där trånga gränserna, men är ens fantasin fri? Varför drömmer Sebjørns fru – hon som är förbannad över att alltid bara framstå som just ” Sebjørns fru”, men ändå aldrig får något annat namn av författaren – om att demonstrera (fast hon har en ganska vag bild av hur det egentligen ska gå till), medan lösningen för hennes dotter framstår som det att bli kändis? Kanske är också våra huvuden trängre än vi vill tro?

Det är en märklig liten roman, eller vad det nu är, som Olaug Nilssen skrivit, med en udda, lite svart humor. Här trängs kvinnor som kanske hade förtjänat varsin egen roman, medan läsaren stora delar av tiden hålls i osäkerhet. Är det som händer på riktigt eller finns det bara i romanfigurernas huvuden? Vad är egentligen möjligt?

Ella Andrén

Publicerad: 2013-03-08 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-08 14:14

Kategori: Recension | Recension: #5131

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?