Det finns de som är införstådda med den könsojämlikhet som existerar på många plan i samhället. Sen finns det de som har föreställningen att vi numera uppnått total jämlikhet mellan könen. Oavsett vilken uppfattning man har, måste man reagera när man läser Anja Snellmans Safari Club.

Romanen lämnar oss ingen ro utan manar oss att fundera kring hur långt jämställdheten och synen på kön kommit. Är den kvinnosyn vilken presenteras i romanen enbart fiktiv eller, hemska tanke, står den att finna? Vad svaret än kan tänkas vara, levererar Snellman en rejäl känga till eventuella innehavare av åsikten att kön är något förutbestämt och biologiskt styrt.

Vi möter Helena Vakar och Ukri Koskela, vilka båda sammanlänkas av ett gemensamt intresse för djur. Ukri är chef för Zoologiska museet medan Helena, som första kvinna, innehar en chefsveterinärpost på djurparken Högholmen utanför Helsingfors. Här slutar dock alla likheter. Karaktärerna framställs genom sina egenskaper och sitt agerande som totala motpoler.

Ukri är en machoman, översittare och besserwisser som nyttjar prostituerade, ägnar sig åt sexuella trakasserier och leder en manssammanslutning vid namn Testos. Denna förening hyllar patriarkatet och motarbetar kvinnors jämställda rättigheter i samhället. Ukri håller Darwin, evolutionsläran och genetiken som rättesnöre i livet och är av uppfattningen att människan är slav under sina gener. Kvinnor ser han som lägre stående, primitiva könsvarelser, vilka inte bör tillskrivas samma rättigheter som de högre stående männen.

Kvinnor i allmänhet, och Helena i synnerhet, utgör enligt Ukri inte bara det svagare könet utan även ett hot. Till skillnad från Ukri tillskrivs Helena uteslutande positiva attribut. Hon är omtänksam, sympatisk, ödmjuk och ambitiös, såväl som hustru, moder och veterinär, men brottas ständigt med känslan att inte räcka till. Deras vägar korsas då Ukri våldtar Helena en midsommarafton.

Kopplingarna till djurvärlden genomsyrar romanen. Både män och kvinnor kan liknas vid djur där kvinnan är fången i bur, ständigt föremål för bedömning och värdering, medan mannen förknippas med frihet och styrka. Det är otvetydigt vem som är offer respektive förövare. Helenas omvårdnad av djuren i fångenskap är symbolisk, i likhet med hennes önskan att studera djurens sömnbeteende och därigenom nå en uppfattning om vad som slumrar i deras undermedvetna. Hennes eget undermedvetna vågar hon dock inte närma sig.

Trots stor oförrätt och förnedring, drivs hon till synes inte av några hämndbegär eller upproriska känslor. Istället utmålas hon som ett hjälplöst offer som saknar mod att frigöra sig från sin situation och konfrontera sanningen om vad som skedde den där ödesdigra midsommaraftonen.

Som läsare blir man aningen provocerad av Helenas oförmåga att ta itu med sitt förflutna och vakna upp till en feministisk medvetenhet. Ukri däremot provocerar inte med sin snedvridna verklighetsuppfattning trots, eller kanske på grund av, att han porträtteras med ett av patriarkatets fulaste trynen. Istället framstår denna övertygade kvinnohatare som löjeväckande och inskränkt i sin enfald, en effekt av Snellmans stereotypiska karaktärsteckningar.

Både Ukri och Helena skildras endimensionellt och odynamiskt och förlorar därmed i trovärdighet. Det saknas utrymme att upptäcka dolda kvaliteter vilket gör dem platta och förutsägbara. Jag funderar över vad Snellman vill uppnå med detta. Är det ett stilgrepp eller en svaghet? Är det ett uppdämt behov att göra upp med patriarkatet och uppfattningen att människans egenskaper är biologiskt förklaringsbara, eller en bristande förmåga att lyfta fram mångtydigheten hos karaktärerna?

Oavsett vilket, förlorar romanen i kvalitet vilket blir tydligt när slutet närmar sig och läsaren lämnas med en känsla av antiklimax och en önskan att karaktärerna åtminstone här hade förmåga att förvåna. Men Ukri Koskela är förtappad till darwinismen och bortom all räddning. Därför förtjänar han sitt straff som han också mycket riktigt får.