Inte mindre än trettiotvå Homan-deckare har Jan Mårtenson producerat sedan 1973. Dödligt svek är den trettioförsta i ordningen och som sig bör står den smått excentriske antikhandlaren Homan tillsammans med sin kanske inte fullt lika excentriska siames Cléo de Merode i centrum. Denna gång har de även sällskap av bland annat en gubbsjuk överklassnobb och en ryttarpokal på avvägar.

Johan Kristian Homan är en finurlig vardagsfilosof med associationsbanor som aldrig upphör att förvåna. Han är också raka motsatsen till en hårdkokt deckare med sitt intresse för vackra saker, utsökt mat och välblandade martinis. Faktum är att han med den nya terminologin förmodligen skulle klassas som metrosexuell – en heterosexuell man i nära kontakt med sin kvinnliga sida. Och det är ju alltid trevligt som omväxling.

I den trettioförsta boken om Homan blir han kontaktad av en gammal studentkamrat som tack vare sin förkärlek för unga och vackra flickor blivit bestulen på en särdeles dyrbar och oersättlig pokal. Som om inte det vore nog blir Homan dessutom av en inte helt pålitlig polis ombedd att hålla ögonen öppna i en utredning om illegal export av antikviteter. Pokalen visar sig ha anknytningar till den undre världen och snart står även mord på agendan.

Visst är deckargåtan den röda tråden. Men tempot dras ner betydligt av kulturella betraktelser, antikvitetsförhandlingar, recept och inte minst Homans ibland rätt långtgående associationer. Från tankar kring aktiemarknad via fria radikaler, RFSU och Pliktverket till Svenska Kyrkan inom loppet av femton rader kräver en viss koncentration från läsarens sida. Det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo alla gånger men ibland spretar det lite väl mycket och det småcharmiga Homanska filosoferandet kan skapa en viss frustration när man vill vidare.

Det är förvisso underhållande. Och det ska premieras att Mårtenson lyckas balansera ett relativt modernt talspråk med den något föråldrade miljö som Homan ibland rör sig i utan att det blir krystat eller töntigt. Man skulle kunna säga att det är som vanligt i en Homan-deckare helt enkelt. Charmigt och lättsmält med ett välskildrat persongalleri.

Det enda jag funderar över när jag lägger ifrån mig boken är om de ingående beskrivningarna av ett otal vackra kvinnor är ett tecken på att även Homan börjar bli gubbsjuk. Det vore lite trist.