Enligt en FN-undersökning om brottslighet som publicerades för ett par år sedan hamnade Skottland längst upp på listan över de i-länder där risken är störst för att bli utsatt för våldsbrott. Lägger man ihop det faktumet med att konstbranschen numera sägs vara den tredje mest omsatta branschen inom den internationella brottsligheten så har Rankin i alla fall statistiken på sin sida, då hans senaste roman kretsar kring en konstkupp på Edinburghs nationalmuseum.

Men trots Skottlands översta placering på våldsbrottslistan så är huvudkaraktärerna av idel fredlig natur. De är tre män som alla har respektabla yrken, är i olika grad välbeställda och har ett gemensamt intresse i konstsamlandet. Det är givetvis konstsamlandet som får dem att gå över gränsen, när de inser att de tavlor som nationalmuseet förvarar i sina arkiv inte är fullt så välbevakade som det kunde förväntas. Åtminstone inte om man har den perfekta planen. Dessutom är det väl inte riktigt ”stjäla” som de gör, de är ju som sagt respektabla män och inte några brottslingar. ”Befria” är termen som initiativtagaren använder för att ge planen den moraliska legitimitet den initialt behöver. De handlar ju om tavlor som museet äger men inte visar upp. Tavlor de håller gömda för allmänheten på precis samma sätt som de tavlor giriga investmentbanker köper upp för att pryda sina slutna styrelserum eller de tavlor som lika giriga privatsamlare köper enbart i syfte att äga tills marknadsvärdet uppnått en viss nivå.

Precis i själva brottsögonblicket drar huvudpersonen en parallell till filmen De hänsynslösa vilket är en tanke som inte bara gäller just den scenen utan mycket väl kan stå för hela boken. Eller kanske ännu bättre till Quentin Tarantinos brittiske motsvarighet Guy Ritchie, då det inte är särskilt svårt att som läsare dra en parallell till Lock, stock and two smoking barrels. Ett till synes enkelt brott visar sig få oanade konsekvenser för de inblandade, vilka består av allt från de initiativtagande konstsamlarna, till skotska huliganer, nedrökta konststudenter och ett par konkurrerande falanger inom den organiserade brottsligheten. Sist men inte minst finns där också en nitisk representant från de brottsbekämpande myndigheterna (och det är inte den numera pensionerade inspektör Rebus, Öppet Hus är en helt fristående berättelse). Till en början, då brottet ännu bara är i planeringsskedet, är tempot relativt lågt, vilket ger en bra chans att lära känna huvudkaraktärerna. Sedan stiger tempot snabbt, men utan att det för den sakens skull är svårt att följa med i svängarna. Detta inte minst för att samtliga intressenters agerande ter sig ganska rationellt. De agerar väl efter sina roller, vilket knappast kan sägas vara regeln inom deckargenren. Men trots de välbeskrivna karaktärerna är det framförallt miljöbeskrivningarna som lyfter. Som läsare behöver man aldrig tvivla på att Rankin själv är uppväxt och nu delvis bosatt i Edinburgh, han kan staden och beskriver den väl. Inte minst beskrivs de senare årens gentrifiering av staden, något som bäst kommer fram genom den hårdföre maffialedaren Chib, som inte alltid är helt nöjd med den utvecklingen.

Sammanfattningsvis så har Öppet hus det mesta man kan önska sig av en deckare och som alla bra deckare är den väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Men det är spänning för stunden man får och anser man att en bra deckare utöver en intressant intrig också skall innehålla en rejäl slev aktuell samhällskritik så bör man nog vända sig mot andra författare.