Trots de förträffliga citaten, baksidestexten och andra inbjudande försök har Simon Kernick en förvånande enkel story och karaktärensemble. Ett gäng kriminalare brottas med de gamla vanliga slitna "deckarsanningarna": lata snutar, tjocka snutar, snutar som röker och super hemma, snutar som dricker på puben runt hörnet, snutar med skitiga underkläder och orakade kinder, snutar med klåda på generande kroppsdelar, korrumperade snutar och så klart snutar som tar lagen i sina egna händer. Likheterna med Ian Rankin, och nån lättviktsvariant av Irvine Welshs deckartolkning Filth gör sig påmind men utan kontrasterna och detaljerna.

Dennis Milnes är kriminalare och torped på en och samma gång, en god torped eftersom han bara tar betalt för att sätta kulor i kriminella huvuden. Och de förtjänar det dessutom enligt hans egen lag. Han är en cyniker som cyklar runt i gamla hjulspår, allt går per automatik. Han röker hellre än äter, såg ganska bra ut en gång i tiden och har förstås ingen tro på polisväsendet i sin helhet.

Under ett nattligt uppdrag inträffar dock det ofrånkomliga misstaget, Dennis avrättar tre till synes oskyldiga män. Han blir tvungen att jonglera med både sin tillvaro, sina utredningar, med sanningen och sin egen moral. Hur hänger allt detta samman med fallet på den unga prostituerad kvinnan som han leder redan dagen efter misstaget.

Låter det som en baksidestext? Jag erkänner att det finns ett godkänt spänningstempo men den här deckaren håller inte måttet. Karaktärerna resonerar ytligt och motsäger sitt eget psykologiska djup. Jag skulle till och med vilja påstå att Dennis Milnes är en schizofren psykopat utan att det har varit författarens syfte med honom. Sedan finns en del trista sexuella anspelningar som klottrats ner för att boken ska falla in i genrens stående floskler.

Kanske ska en författare inte vara innovativ när han eller hon knackar på deckarvärldens dörr för att bli accepterad. Kanske ska författaren titta så mycket det bara går på sina grannar. Meningarna är korthuggna, för all del, jag gillar snabb prosa men Kerninck har skalat med köttyxan och tagit den lätta snabba vägen in i deckarsvängen utan att lyckats tillföra något.

Och slutligen måste jag återkomma till marknadsföringen med citat och långa baksidestexter: Jag gillar det inte, det skapar stora förväntningar och i mitt fall ger det helt enkelt en dålig smak eftersom det snarare signalerar att boken behöver hjälp på traven än att den förtjänar en plats i bokhyllan. Det går att välja bort, visst, men det är svårt att värja sig mot.