För mig är brittiska deckare nära nog synonymt med landsbygd, tedrickande och puttrigt mysrys. Uppdrag: Mord är dock inte ett dugg mysig. Det är en rå och brutal historia som inleds med en operation som ska lura columbianska knarkhandlare att sälja massor av kokain till två polisinfiltratörer på ett hotell vid Heathrow. Operationen spårar ur och misstankarna faller på en av de inblandade poliserna vid namn Stegs Jenner. Han är en knepig enstöring som alltid balanserat på gränsen till det tillåtna. När hans kollega och vän dör i skottdramat på Heathrow bestämmer han sig för att ta saken i egna händer.

Under tiden utreder kommissarie John Gallan och inspektör Tina Boyd mordet på den före detta skurken Slim Robbie O´Brien, som har varit med om att planera operationen. Nu är han också död, skjuten tillsammans med sin åldriga mormor, samtidigt som händelserna på flygplatsen.

Stegs Jenner smider i ensamhet en raffinerad hämnd. Men är han verkligen den som polisen söker? Medan Gallan och Boyd kommer allt närmare gåtans lösning upptäcker de även en konspiration som leder dem rakt in i en av Londons mest kriminella ligor.

Jag ser vissa likheter med Dennis Lehane och Ed McBain. De mörka, sjaskiga miljöerna och de udda karaktärerna visar en annan sida av London än den man är van att läsa om. Vi får möta korrupta poliser, porrfilmsskådisar, uttråkade hemmafruar och riktigt råbarkade brottslingar, allt i en mustig röra. Det är drivet och rakt berättat. Historien är spännande och riktigt rolig emellanåt. Jag kommer på mig själv med att skratta högt, särskilt åt Stegs Jenners hårdkokta humor.

Stegs höll på med en bok om sina bedrifter som under cover-polis på SO10. Det hade förstås hänt att tidigare kollegor också skrivit sådana, och det mer än en gång, men han var övertygad om att det fortfarande fanns en marknad för den typen av material: spännande äventyr i polisernas, rånarnas och mördarnas våldsamma värld. Det sistnämnda utgjorde första meningen i hans synopsis till Infiltration, den avslöjande roman som han hoppades skulle generera seriöst litterärt intresse av det ekonomiska slaget. Titeln hade han bestämt sig för efter att ha tänkt länge och väl och kommit fram till att det inte tjänade något till att vara alltför subtil. Det var lika bra att läsarna fick reda på vad det handlade om med en gång istället för att hålla på med en massa omskrivningar. Hans plan var att skriva färdigt boken, se till att han fick ett fett erbjudande från något stort förlag och sedan dra sig tillbaka från polisyrket och ge de jävlarna ett par välförtjänta långfingrar som avskedshälsning.

Simon Kernick har valt att berätta historien ur flera vinklar och det gör att jag kommer nära karaktärerna och kvickt dras med i handlingen. Och det går undan, mina vänner, sanna mina ord.