Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789137132228 |
Sidor | 492 |
Orginaltitel | Hunting evil: The nazi war criminals who escaped and the hunt to bring them to justice |
Översättare | Ulf Gyllenhak |
Först utgiven | 2009 |
Har man tillgång till kanalerna TV4 fakta, National Geographic eller Viasat History kan man mer eller mindre dagligen se dokumentärer om nazijägarna. Dokumentärerna handlar nästan alltid om någon av de tre kändaste nazisterna på rymmen: Martin Borman, Joseph Mengele eller Adolf Eichman. Det blir med andra ord ganska tjatigt, men ändå händer det allt för ofta att jag faktiskt offrar den timme som alltid är längden på dessa dokumentärer och ser någonting som egentligen inte tillför mig något jag inte redan kände till.
När jag började läsa Jakten på ondskan var jag därför ganska säker på att detta skulle bli en sträckläsning, trots att det är en faktabok med fotnoter och allt. Så blev det emellertid inte, vilket skall sägas beror mer på min egen okunskap än på Walters förmåga att skriva medryckande text. Problemet är nämligen att den verklighet som Walters beskriver inte är lika rafflande som den som visas i faktakanalernas dokumentärer. För att inte tala om hur blek den ter sig jämfört med fiktionens nazijägare, där de mest läsvärda (eller sevärda) är Täcknamn Odessa, Pojkarna från Brasilien och Maratonmannen.
Så även om flera nazister verkligen flydde till Sydamerika var inte deras tillvaro sådan att de levde i någon slags nazi-aristokrati i hemliga samhällen djupt inne i Paraguays djungler, där det planerades inför det kommande fjärde riket. Istället var det oftast ganska nedslagna män som mest ville hålla sig undan rättvisan och sörja för sig själv och sina familjer. Därför tar de också de fabriksjobb som erbjudits eller startar möjligen upp oansenliga småföretag. Undantag finns förstås, men av de personer som tas upp i boken är det egentligen bara Klaus Barbie, Lyons bödel, som gör den karriär man förknippar med gamla SS-officerare. Han arbetar i Bolivia som frilansande konsult med tortyr som främsta expertis och med såväl landets diktator som dess främsta knarkbaroner som kunder.
Men om man bortser från det uppenbara, jag är ju trots allt medveten om att nazisamhällena i djungeln inte existerar, så tar Walters i sin bok upp en hel del intressanta aspekter på nazistjakten. Det som förvånar mest är att den av allmänheten så välansedde nazijägaren Simon Wiesenthal i bästa fall kan beskrivas som en duktig pr-man och i sämsta fall som en notorisk lögnare. Hans förhållande till sanningen verkar nämligen vara väldigt flexibelt, och märkligt nog står hans påståenden ofta i kontrast mot varandra, även i hans egna biografier. Andra intressanta aspekter är hur slumpmässig rättvisan är när det gäller gamla nazister. Inte bara när det gäller vilka som faktiskt blir åtalade eller inte, utan även hur de som faktiskt är efterlysta kan klara sig undan, av till synes obetydliga faktorer: allt från rent slarv till att åtal/arrestering faller mellan stolarna och hamnar i något slags byråkratiskt limbo.
Den hycklande hållningen som segermakterna, inklusive Sovjetunionen, hade när de ställer rättvisa från gårdagens krig (andra världskriget) mot nyttan i dagens krig (det kalla kriget) är kanske inte helt obekant. Men att även Västtyskland ganska snabbt väljer att glömma det förgångna går ju lite stick i stäv mot den bild som landet har som det enda land som verkligen gjort upp med sitt smutsiga förflutna. Att organisationer av f.d. SS-män som Odessa inte existerar i den form vi känner den från agentlitteraturen är väl inte heller något nytt, men det är intressant att se hur organisationen existens underbyggs av dess motståndare, som just Wiesentahl.
Sammanfattningsvis så är Jakten på ondskan en väldigt ambitiös faktabok som innehåller rikligt med fotnoter, och utöver tidigare forskning har Walters även bedrivit en del eget fältarbete. Det blir en ordentlig genomgång av hur jakten på de nazistiska krigsförbrytarna gick till och efter de fyrahundra sidorna lägger sig en känsla av att nu-kan-jag-det-här, och att man kanske inte behöver se fler tv-dokumentärer. Är man däremot bara måttligt intresserad av fenomenet nazijakt så kan man kanske nöja sig med en snabb sammanfattning: Borman dog i Berlin strax efter att han lämnade Hitlers bunker, Mengele flydde några år efter kriget till Sydamerika och greps aldrig trots att han var efterspanad, utan dog av en hjärtinfarkt i Brasilien 1979 när han badade och Eichman tillfångatogs i Buenos Aires av Mosad-agenter 1960 som förde honom till Israel där han ställdes inför rätta, dömdes och avrättades.
Publicerad: 2011-01-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 10:48
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).