Redan titeln gör mig betänksam. Heligt blod klingar påtagligt oroväckande. Farhågorna visar sig också ganska snart vara besannade. Jonathan Hayes roman är en riktig snaskig historia – en särledes tråkig och plågsam läsning som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

Det lackar mot jul i New York City. Så hittas en ung flicka brutalt lemlästad och julefriden flyr sin kos. Rättsläkare Edward Jenner kallas in och leder tillsammans med sina kollegor en snårig jakt på mördaren. Till sin hjälp har de ögonvittnet Ana da Jong, en ung kvinna med god aptit för mer än pizza och billig chardonnay… Men det är ont om tid och när fler offer påträffas får Jenner och hans mannar (och kvinnor) det riktigt hett om öronen.  

Hettar till gör det också mellan den unga Ana och den medelålders Jenner. En relation som inte faller i god jord. Dessutom döljer Ana något. När det uppdagas och hemligheten avslöjas – ja, vem är hon då? Jenner chockeras, men är dock alltför förälskad för att inse allvaret och snart kan det vara försent. För när mördaren verkar rikta in sig på Ana accelerar jakten till ett inferno där mer än ett liv står på spel. Hela denna serie illdåd visar sig vara en uppvisning i mord som målas  med religiösa förtecken. Mot en bakgrund av fanatism och vansinne sätts en katt-och-råtta-lek igång; en lek där det blir allt svårare att avgöra vem som är offer och vem som är förövare.

De bestialiska kvinnomorden för tankarna till Stieg Larssons Millenium-trilogi och det ligger också nära till hands att referera till Dan Browns Da Vinci-koden. Om de böckerna kan man säga mycket (och lite!), men snarare är de väl att betrakta som goda exempel på hur föraktad och älskad deckargenren är. Konsten att skriva riktigt bra deckare är få förunnat och till dem hör definitivt inte Jonathan Hayes. Här säckar det perversa och råa våldet tillsammans med den lilla gnuttan hemmasnickrad helighet ihop som en fallfärdig katrinplommonsufflée. Man behöver inte borra djupt i Hayes text för att se hur grund den är. Det är bara in till döden kladdigt.

Intrigen är liksom den språkliga kvaliteten en riktig slafsig soppa utan vare sig form eller substans. Schablonerna och konventionerna avlöser varandra i ett patetiskt försök till samhällskritik. Hayes må ondgöra sig över ett dokusåpornas och b-kändisarnas glitterglammigt ytliga USA, men hade hans bok varit en film skulle den ironiskt nog hamna långt ner på hyllan för usla Hollywoodkalkoner. Kort sagt, här finns inget som överraskar. Till och med slutets överdådiga grande finale känns gammalt, unket och tämligen uttjatat. Ett särledes misslyckat midvinterblot.