Ett par mord; en kvinna, senare även hennes dotter, en präst. Till en början verkar de inte ha något samband, men efter ett tag så visar det sig – surprise! surprise! – att de ändå har det. Och mitt i röran står kriminalpolisen i Maardam som ska försöka ta fatt på mördaren. Mördaren visar sig vara välbeläst på litteraturhistoriens mer undanskymda vrår, varför en tunn litterär tråd leder fram till en lösning på fallet.

Deckare får mig mest att tänka på en Hollywood-film. Vi vet att det kommer att ske en hel del action. Vi vet ungefär vem mördaren är. Vi vet att det kommer till ett lyckligt slut; rättvisa skipas. För vi kommer till ett lyckligt slut jämt; hur många deckare slutar med att polisen misslyckas med att klara upp fallet? Känner sig läsaren besviken om polisen misslyckas? Eller är det något annat än själva jakten på brottslingen som förför?

Kanske skulle en konnässör av deckare kunna få ut mer av den här boken än undertecknad. Sammanfattningsvis är dock inte det här en särskilt intressant bok.