Håller med om det tröttsamma med perfekta, präktiga karaktärer, särskilt när de kombineras med några helt igenom fördomsfulla, själviska kollegor. Det blir platta berättelser när några personer bara har goda sidor och andra bara dåliga, det blir karikatyrer iställer för karaktärer.

Önskar att fler deckarförfattare likt Åsa Larsson skrev om personer som Hjalmar Lundbohm, en svag person som det är svårt att sympatisera med, men inte ond.