Recension

: Hypnotisören
Hypnotisören Lars Kepler
2009
Albert Bonniers förlag
5/10

En av alla deckare

Utgiven 2009
ISBN 9789100124045
Sidor 572

Om författaren

Lars Kepler är en pseudonym. Bakom det hemliga namnet står författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril.

Sök efter boken

”…Ännu en svensk deckare – om än lite bättre skriven.” skrev Carina Rydberg om Lars Keplers Hypnotisören i Dagens Nyheter. Ord som stämmer ganska bra och som på något sätt tar ner den upphetsade debatten på jorden en aning. I och med att det avslöjades att Lars Kepler egentligen är Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril blev Rydberg, till skillnad från många andra, glad. Hon menar att det bevisar att alla begåvade författare kan skriva så att de tjänar pengar – bara de följer ett väl utarbetat koncept. Och det är just vad Hypnotisören gör; följer ett koncept. Ett väl fungerande sådant.

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Anna Carlén

Publicerad: 2009-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 16:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3424

9 kommentarer

Hypnotisera mera!

Feedback66 Oregistrerad 2009-09-06 03:37
 

Under resans gång när många har varit upptagna med att lista ut vem Lars Kepler är så har det tidvis varit en hätsk och obalanserad debatt om boken i sig. Det har varit mycket svart eller vitt, antingen har tyckarna älskat den eller hatat den. Ofta utan att ens ha läst boken. Skönt med en mer balanserad recension som denna!

Henrik Oregistrerad 2009-09-06 12:04
 

Robinsson-Martin är en grym författaer!! Även om han tydligen fick hjälp av sin deckardrottning? Rekommenderas varmt från Karlaplan!

Journal of European Public Policy Oregistrerad 2009-09-06 20:40
 

”Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer” skriver du, vilket får mig att undra om du verkligen läst hela boken? Varenda liten bifigur presenteras ju med en halv sida! Obducenten heter så och har en sådan familjesitiation, tanten i receptionen däremot… o s v.

Lim Oregistrerad 2009-09-07 19:43
 

Det är nog individuellt vad man anser vara ”onödiga detaljer”, men presentationer av diverese karaktärer var inget som jag störde mig på i Hypnotisören.

Och jo, jag har läst hela boken.

Anna Carlén Redaktionen 2009-09-15 22:48
 

Jag tyckte att personerna i Hypnotisören var både trovärdiga och originella. Det var en av behållningarna med den här spännande boken. Tänk bara på Eva Blau. Vilken människa! Det var suggestivt, mystiskt och mycket medryckande. Om jag har förstått det rätt så ska Joona finnas i alla Keplers böcker som den röda tråden. Han ska utvecklas och ta större plats. Det var ju något märkligt med honom, att han går till ett museum och kollar på samma sak… jag minns inte.

Niklas Johansson Oregistrerad 2009-10-03 11:25
 

Hypnotisören är spännande. Men inte kan man likställa den med Stieg Larssons böcker. Dessutom är det lite knepigt som finländare, finne och finlandssvensk att veta vad Joona Linna pratar för språk. Finlandssvenska pratar han enligt författarna. När har han varit i Finland och lärt sig det? Han pratar ev svenska med finsk brytning då han vill göra sig lite lustig. Men finlandssvenska pratar han nog inte. Sånt irriterar, som författare ska man ta reda på hur det är. De finnar som bott en tid i Sverige pratar svenska, till och med rikssvenska som det heter i Finland. Ev då med finsk brytning. Detta skriver jag inte för att jag tycker att nån språkgrupp i Finland är bättre än en annan. Jag skriver det för att ni i Sverige ska försöka förstå lite mer av hur vi har det i Finland. Två nationalspråk, finska och svenska. Samiska har en särställning i de nordliga kommunerna. Sverige är ett enspråkigt land. http://sv.wikipedia.org/wiki/Spr%C3%A5k_i_Finland

Henning Saarenpää Oregistrerad 2012-11-02 14:54
 

En liten fortsättning på det ovan skrivna. Och vi finlandssvenskar är inte på nåt sätt förtryckta. Finns nog ingen minoritet i världen som har det så bra. Eget skolväsende och universitet bl.a. Vi har lätt när vi ska välja var vi ska studera: Sverige, Finland, Norge, Danmark (något svårare till först). Nåja, VITA i apartheidens Sydafrika (men det var ju ingen demokrati). Sen finns det ju en del som tycker att vi har det föööör bra. Men de är inte många. Tänk vidare. I Finland finns det säkert långt över en miljon som kan svenska flytande. Dessutom kan de flesta yngre finskspråkiga så bra svenska att de kan kommunicera på svenska.
Det vore roligt att läsa nån artikel som handlar om Finland. På riktigt. Hur vi har det.
Måste nog berätta om en förening jag var med i i min ungdom. Roadrunners motorcykelklubb: Var och en pratade sitt språk, jag och en hel del andra pratade svenska, mina finska kompis finska. Svenska och finska samtidigt. Var det nåt som nån inte förstod så förklarades det på svenska eller finska. DET är tvåspråkighet. DET är (åtminstone var) Jakobstad/Pietarsaari.

Henning Saarenpää Oregistrerad 2012-11-02 15:22
 

http://www.youtube.com/watch?v=AbVuGromaYk

Henning Saarenpää Oregistrerad 2012-11-02 15:23
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?