Krönika

Från ett kaos till ett annat

Människor konsumerar ofta litteratur för att hitta en annan värld, för att slippa ifrån kaos. När det kommer till den specifika genren deckare, eller kriminalromaner, är det kanske för att slippa ifrån ett extra stort kaos. För att hitta ett annat, ett som är större än det egna.

Jag läser Hypnotisören(recension kommer snart) och det är första gången på länge jag läser en kriminalroman. Och precis som varje gång slår det mig hur enkelt det är. Jag pratar inte om bokens uppbyggnad, eller hur enkelt det är att läsa, utan mer om hur enkelt det är att absorbera det kaos som boken erbjuder. Att ta sig från det som för tillfället upptar de där bekymrade, vakna timmarna på kvällen när livet inte riktigt är i sin ordning – till något helt annat. Något som visserligen (nästan) alltid har en lösning och som oftast är simpelt konstruerat, men som för en stund rör upp alla de känslorna du behöver känna för att veta att du lever. Oro, engagemang, värme, äckel… hat.

Kriminalromansläsandet öppnar också för det som populärt brukar kallas det logiska tänkandet. Ett behov av att söka efter ledtrådar och räkna ut den fortsatta handlingen, tänka ut en lösning – och därmed också bli besviken när inte lösningen är densamma som du tänkt dig. På det sättet får kriminalromanen läsaren att stanna kvar i dess kaos, genom att lämna henne besviken när lösningen är fel, eller genom att göra henne nöjd när den är rätt. I båda fallen kan du ändå när boken är avslutad, luta dig bekvämt tillbaka och tänka: det var ju ändå bara en bok.

Någonstans mitt i allt det här kommer jag att tänka på Christine Falkenlands roman Trasdockan. Huvudkaraktären i Trasdockan är en neorotisk, bekräftelsesökande, närhetstörstande författare som under en sommar hyr ett hus på landet i sin barndomsstad. Falkenlands huvudkaraktär läser bara deckare, för det är allt hon orkar. Men så lever hon också i ett kaos. Hennes liv är ett rotlöst liv som inte blev som det var tänkt. Hon kan inte skriva, hon söker och skapar sig destruktiva relationer, hon glider runt i en tillvaro där saker bara händer henne snarare än att hon får saker att hända. I en sådan tillvaro läser man deckare. Man läser dem för att det är allt man orkar, och för att det på ett paradoxalt sätt skänker ro.

Därmed inte sagt att alla som väljer att läsa kriminalromaner framför andra romaner alltid lever i den sortens kaos som Falkenlands romanfigur gör. Inte heller att andra romaner inte kan ge ro, eller att de inte frammanar en palett av känslor. Det är bara det att deckaren gör det mycket enklare. Den är allt som oftast driven, har oftast inte en massa meningsbärande mellanrum eller andningshål; den kräver sällan att man stannar upp. Deckaren leder dig endast framåt, mot nya händelser och nytt kaos. Den släpper dig inte. Inte förrän du sitter där med boken utläst, utpumpad och ibland besviken, men ändå nöjd. Då kan du andas ut och förundras över att ditt eget liv nog är ganska ordnat och tryggt – trots allt.

Anna Carlén

Publicerad: 2009-08-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-18 19:53

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?