För knappt ett par månader sedan stod jag mitt i den folksamling som Andres Lokko i svd beskrev som aldrig har så många lite för tighta Fred Perry-tröjor samlats på en och samma plats. Vad som så träffsäkert beskrevs var den första av två utsålda konserter med ett tillfälligt återförenat Blur i Hyde Park. 110 000 personer hade alltså köpt biljetter trots att Blur kommersiellt peakade för ganska precis femton år sedan. Då var Blur de okrönta kungarna (ja, det finns kanske något brödrapar från Manchester som är av annan åsikt) av den britpopvåg som sköljde bort resterna av den amerikanska grungen och den så kallade mainstreampopen från de brittiska musiklistorna och ersatte dem med brittiska gitarrpopband.

En ganska lång bit ned på den lista som jag enkelt sammanfattar som ”brittiska gitarrpopband” finns en numera ganska bortglömd kvintett, ledd av sångaren (och diktatorn) Luke Haines, The Auteurs. The Auteurs skall dock inte ses som en parantes, eller som ett talanglöst haka-på-vågen-band, för det var de aldrig. Synar man till exempel tidningen Selects berömda Yanks go home-nummer från april -93 så nämns de där på framsidan. Efter Suede, Denim, Saint Etienne och Pulp förvisso, men deras namn står där. För precis som att alla vet vem Neil Armstrong är känns Suede igen, en hel del har också koll på vem Buzz Aldrin är (Saint Etienne i min jämförelse), men Michael Collins, vem har koll på honom? Och frågan kan såklart även gälla The Auteurs. De fanns med i ett sammanhang, de släppte ett par bra skivor och hade en viss framgång, men hamnade ändå i skymundan inom den popera som Haines själv så hjärtligt avskydde och fick nöja sig med en ynka bronsmedalj. Eller nöja sig. Luke Haines är såklart allt annat än nöjd och felet till att de blev snuvade på guldet finns att leta bland ovan nämnda band, bland en orättvis mediebevakning, bland en oförstående allmänhet, ja egentligen överallt utom möjligen hos just Luke Haines själv.

Självbiografin Bad Vibes, med den träffande undertiteln Britpop and my part of its downfall är något så ovanligt som en riktigt bitter självbiografi. En biografi där några hårda år inte mynnar ut i en vad-var-det-jag-sa-revansch eller ett ”slutet gott allting gott”. Med en väl tilltagen portion svart humor och ett rakt språk får vi följa historien om The Auteurs, från de första utskickade demosarna, via den succé de trots allt hade fram tills britpopscenen sakta tynar bort under slutet av 90-talet. Berättelsen är strikt kronologisk och kapitlen korta, men inleds alltid med en kort summering av musikhändelserna i stort, vilket på ett utmärkt sätt ger ett sammanhang för de läsare som kan sitt brittiska 90-tal. Haines gör knappast någon skönmålning av sin person utan framställer sig som lika mycket oförstådd som rent otrevlig och ett kapitel är till och med döpt efter hans föga smickrande men ganska passande öknamn: Adolf Hitler of Britpop. Det helt opolerade framställandet av sig själv är också utan tvekan bokens främsta behållning. Sida upp och sida ner rackar han nämligen avundsjukt ner på sina mer kommersiellt lyckade kollegor, sparkar sina bandmedlemmar och dricker sig om möjligt ännu otrevligare. Men allt detta utan att det för den sakens skull blir tjatigt för läsaren. Det skall även tilläggas att den egna musiken trots allt har ett stort fokus och att Haines primära drivkraft är att det är musiken och inte hans person som förtjänar framgång.

Sammanfattningsvis är Bad Vibes en lysande biografi över ett band som hela tiden var nära, men aldrig riktigt slog igenom. Att ha någon närmare koll på The Auteurs är absolut inte nödvändigt för att uppskatta boken, ett visst intresse kring brittisk 90-talspop räcker alldeles utmärkt. Efter de 242 sidorna finns dock garanterat intresset där och då får man ju de två skivorna New Wave och I´m a Cowboy Now som en bonus. Och Haines får kanske lite av den upprättelse han så väl förtjänar.