Recension

: Livet även om jag dör
Livet även om jag dör Lars Hagström
2001
Albert Bonniers förlag
4/10

Hur känns det att veta att man snart skall dö?

Utgiven 2001
ISBN 9100577197
Sidor 302

Om författaren

Lars Hagström, född 1960 och bosatt i Borås, var översättare, föreläsare, musiker, litteratur- och teaterkritiker. ”Livet även om jag dör” är hans debutbok. Han avled på påskaftonen 2001.

Sök efter boken

Livet även om jag dör är Lars Hagströms debutbok. Den skulle kanske kunna kallas någon form av terapiarbete, eftersom han börjar skriva den efter att han fått beskedet att han har en obotlig form av cancer, skrivandet som ett sätt att bearbeta det faktum att man är på väg att dö, skrivandet som ett sätt att övertyga sig om att det trots allt finns en chans att man överlever sjukdomen.

Grundförutsättningen är ur konstnärlig synvinkel bra, eftersom bra konstnärer traditionellt fungerar som ostron. Det där sandkornet som kommer in i skalet startar en smärtprocess och det är denna smärtprocess som skapar pärlan. På samma sätt är det sandkornet som kommer in i vårt mentala maskineri som är fundamentet i konsten. Ångesten, depressionen, eller vad det nu kan vara är drivkraften som får konstnären att börja skapa, positiva känslor får oss att leva ut, negativa känslor måste vi bearbeta, ta udden av och det gör vi genom att skapa.

Formen är här också mycket tilltalande, någon form av fragmentarisk prosa bestående av självständiga enheter, men med sjukdomsförloppet som drivande faktor. En del stycken ägnar författaren åt att ventilera sina synpunkter, andra åt att återge drömmar, eller berätta anekdoter, men sjukdomen finns hela tiden implicit närvarande i texten.

I synnerhet i början gör den ont att läsa, man påminns om sin egen dödlighet och när han räknar upp symptomen för gallgångscancer, den form av cancer han drabbats av, börjar man fundera på om man kanske inte själv har känt av de symptomen. Hagström kommer tidigt fram till att det bästa sättet att leva med sjukdomen är att i möjligaste mån tränga bort den, tvinga ut den i periferin, precis som man gör med livet alltså, om man bara går och tänker att man till slut skall dö hela tiden så blir det ju inget liv, bara en väntan på döden. Skillnaden är att när man har drabbats av en dödlig sjukdom är döden mer påträngande, ständigt närvarande som ett aktuellt faktum och svår att tränga bort, det är nog inte så lätt att fokusera på att leva när man vet att man snart skall dö.

En sak som fascinerar i boken är att författaren aldrig tycks ge upp, han slutar aldrig att hoppas, åtminstone inte så länge boken sträcker sig. Jag har alltid inbillat mig att om man dör av sjukdom eller ålderdom och svaghet så når man till slut en punkt där man inser och accepterar att man snart skall dö och förlikar sig med den tanken och att man på så sätt kan känna en viss frid när man till slut dör. Kanske är det inte så, kanske detta inträffar efter den punkt då författaren här slutat skriva, kanske skrivandet inte längre tjänar något syfte när man når den punkten.

Det största problemet jag har med den här boken är det faktum att Hagström är en kristen man och som den närmast fanatiske agnostiker jag är har jag ytterst svårt att identifiera mig med hans relation till Gud och religionen. Samtidigt undrar jag om jag inte i samma situation skulle vilja kunna tro, kunna använda religionen som smärtlindrande för själen, frågan är dock om vetskapen om att man snart skall dö kan föda tron, personligen tror jag bara att den kan föda viljan att tro och tro och vilja är tyvärr två olika saker. I det här fallet är dock författaren troende redan innan beskedet, troligtvis blir den dock starkare och centralare efter beskedet.

Bokens styrka är den fria formen, en form som faller utanför ramarna för konventionell litteratur, en högst personlig och självreflexiv prosa där varje stycke berättigar sig självt istället för att vara en del av en helhet. En bok av en människa som vet att han snart skall dö skulle ju också kunna erbjuda insikt i hur man själv skulle reagera, hur man själv skulle uthärda om man fick beskedet att man snart skall dö. Det beskedet man förmodligen vill ha är att man som det anpassningsbara djur som människan trots allt är efter den första chocken lagt sig ändå kan må rätt bra större delen av tiden. Det beskedet får man inte här. Å andra sidan ligger det ju i sakens natur att man skriver när man inte mår bra. Den insikt man får i hur det måste kännas att veta att man snart skall dö ligger här snarare på ett abstrakt, eller möjligtvis emotionellt plan.

Egentligen är grundförutsättningarna goda, både den fria form som boken har och den premiss under vilken boken är skriven tilltalar mig. Men tyvärr har jag svårt att identifiera mig med författaren och hans livsfilosofiska pretentioner erbjuder mig inget nytt, åtminstone inget jag kan ta till mig. Jag vill dock för säkerhets skull understryka att dessa invändningar har en högst subjektiv karaktär och de förhindrar mig därmed inte från att rekommendera att läsa boken. En person med mer gemensamt med författaren kan i den förmodligen hitta värden som gått mig förbi.

Martin Eriksson

Publicerad: 2002-03-25 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-20 11:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #507

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?