Recension

: Arbete och struktur
Arbete och struktur Wolfgang Herrndorf
2017
Nilsson förlag
8/10

Ärligt bloggande om döendet

Utgiven 2017
ISBN 9789188155153
Sidor 472

Om författaren

Wolfgang Herrndorf föddes i Hamburg 1965. Han gick på konstskola i Nürnberg och flyttade till Berlin där han skrev och illustrerade för satirtidskriften Titanic. Först 37 år gammal debuterade han med romanen In Plüschgewittern (2002). I början av 2010 fick Herrndorf diagnosen glioblastom, en oftast obotlig tumör i hjärnan. Herrndorf reagerade med att skriva som aldrig förr, och samma år kom romanen Tschick ut. Den blev en kultroman, översattes till 24 språk och sålde två miljoner exemplar i Tyskland. Den 26 augusti 2013 tog Wolfgang Herrndorf sitt liv.

Sök efter boken

Enklaste sättet att hitta en bra stil: Först fundera på vad man vill säga. Sedan säger man det helt enkelt och om det då känns för enkelt kan det bero på två saker. För det första, språket är inte tillräckligt laddat med sitt innehåll. Eller också är tanken så enkel att den inte intresserar en själv ens en gång. I så fall raderar man det. Vilket ofta är svårt eftersom lekmannen helst inte vill tro att de egna tankarna inte intresserar honom. Annars filar man lite på det, men är medveten om att ingen text någonsin har räddats av att man krånglar till syntax och tesaurus … Kan man inte göra det enkla, behöver man inte försöka med det komplicerade heller.

Tack för den. Och vad är ens syntax (error?!) och tesaurus för något?

Erkänn att titeln låter som en från vilken avhandling som helst skriven av någon bortglömd socialistisk-revolutionär visionär? Eller än värre: som snustorr kurslitteratur från en vissen personalvetenskapsinriktad universitetskurs: kostnadseffektivisering, lean production och kompetensutveckling. Så är det gudskelov inte.

Hur skriver man om en döende människas anteckningar? Jag har säkert nämnt Ur en bruten mans anteckningar av W. N. P. Barbellion (Bruce Frederick Cummings) som är något liknande om än lite styvt 95 år äldre. De avslutande orden ”Det övriga är tystnad”, tillagda efter önskemål från anhöriga eller redaktören, är krut.

Problem med att recensera en döendes text:

1) Det går inte att jämföra texterna med något annat än liknande texter. Jag tänker ibland på Nu måste jag sluta som utgörs av en ansamling självmordsbrev sammanställda av Udo Grashoff. Där handlar det om det absoluta slutskedet. Hängningar, gasningar, hopp, pistol.

2) Det går i princip inte att relatera om man inte har liknande erfarenheter. Däremot kan lärdomar dras.

3) Där jag i andra fall skulle kritisera något i innehållet så undrar jag: får man ens göra det här utan att framstå som en ärkesvinpäls? Värderingar som ”Bra”, ”Dålig”, ”Stilmässigt åt skogen”, ”Tunn” … Jag menar, hur är det tänkt att man skall prestera när man är döende? Men presterar – eller vad man skall kalla det – är just vad Wolfgang Herrndorf gör. Hårt arbete och struktur som terapi och överlevnadsstrategi. Och vissheten om att livet i slutändan kommer ändas av en revolver han införskaffat för ändamålet är balsam. Jag har hört självmordsbenägna sagt att det är vad som håller dem vid liv, att de i slutändan har möjligheten att avsluta misären.

Det är ingen hängmattsmysig läsning. Inte alls, faktiskt. Premisserna är glasklara: När Wolfgang får sin dödsdom i form av en diagnos – glioblastom som är en typ av hjärntumör som nästan lika säkert som att äpplet faller nedåt dödar dig – börjar han blogga. Visst, visst, så är det ju även om man inte har en diagnos av detta slag. Döden tar dig oavsett vad du gör, färska tomater injicerade med gojibärextrakt till frukost, lunch och middag till trots. Tiden kommer strö oss som små köttfrön över kyrkogårdarna. Den uppenbara skillnaden är emellertid att en diagnos ger ett visst estimat att förhålla sig till. Veckor? Månader? År? Det går inte att förutsäga med någon säkerhet. Strålbehandlingar, operationer, kemoterapi kan såväl förvärra som förbättra tillståndet.

Bloggen var till en början ett sätt att hålla nära och kära uppdaterade om läget, men blev snart besökt av tusentals andra. Ju närmare sista sidan jag kommer, desto ondare i magen gör det. Rent fysiskt närmar jag mig hans död, sida för sida – om jag slutar läsa slipper han dö en gång till. Som om det hjälper honom. Jag är knappast spänd inför slutet, även om jag är morbitt intresserad av sista inlägget – resten är tystnad, kanske. Det är lite underligt, ibland släpper jag läsningen med känslan av att det är jag som har hjärncancer; att det är jag som nu kan vara sådär fyndigt cynisk och sardonisk och ställa mig över vardagen och dess bagateller. Vara rak, rakryggad och inte sky med orden om man anser något var åt skogen dåligt. Odla en revolverhumor. Ibland gick han över gränsen för det smakfulla – inte inför sin egen situation utan i omdömen kring andra – men jag vet inte hur jag skall reagera på det.

Han blir alltså oerhört produktiv, vill inte stanna upp för då faller han. Har en manisk period, skriver femton sidor i minuten och färdigställer sin mest kända roman (även den utgiven på Nilssons) Tschick som tas emot med glada utrop. Han överlever kanske längre än förväntat och skriver nära slutet att de tre sista åren varit hans bästa. Han ställer sig den klassiska frågan om han vid ung ålder hade velat veta på ett ungefär när han skulle dö. Ja, det skulle han, eftersom han då skulle slippa allt onödigt slöseri med tid som vi spenderar på att fastna i situationer som inte leder någon vart. Vi har bara en chans och han tycks vilja säga oss att det är en tanke som bör upprepas. Ett förbehåll från min sida: naturligtvis får den inte driva oss över gränsen till en panisk rädsla inför att välja fel. Jag tror inte fel val finns, men det är en annan fråga.

Har ni en böjelse för hypokondri bör ni kanske undvika en läsning. Själv började jag halvnoja över en cysta som ligger och lurar vid den högra eller vänstra tinningen och var tvungen att höra av mig till lämplig sjukvårdsinstans. Den har antagligen varit där sedan mitt livs begynnelse och kanske även innan det, men hjärnan är alltid hjärnan och där någonstans i sörjan finns epifysen som ju bekant härbärgerar själen. Lika bra att vara säker. Förhoppningsvis slipper ni en till sådan där blogg.

De sista blogginläggen är som korta och lågfrekventa andetag. Syret håller på att ta slut, tar slut. Han sköt sig ungefär en månad innan Kristian Gidlund avled. Grönsakstillståndet tilltalade honom inte.

Robert Salmela

Publicerad: 2018-01-25 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-23 22:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7227

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?