Det stör mig lite att förlaget är så noga med att jag ska veta under vilka förhållanden den här boken skrevs och publicerades. Om jag inte gillar en bok skriven av en döende författare är jag ett arsle, om jag gillar den kommer jag alltid att undra hur mycket det berodde på att jag projicerade det jag visste om författaren på en intet ont anande bok. När boken sedan visar sig vara en i en mycket lång rad av böcker om tonåriga medelklasspojkar som inte trivs i skolan och bestämmer sig för att ge sig på utflykt från världen, berättat i första person … suck. Har vi inte klarat av det där nu? Jag gillade ju inte Holden Caulfield första gången heller.

Tre timmar senare sitter jag där med en utläst bok, andan i halsen och undrar vad fan det var som hände. För Tschick är verkligen precis så bra. Visst har vi sett det förut: Två uttråkade tonårsoutsiders från Berlin, en rik tönt med dysfunktionella föräldrar och en utfattig invandrad ryss utan några föräldrar alls, bestämmer sig för att ”låna” en bil och fara på ”semester” i några veckor. Varför? Varför inte? Maik har just gjort bort sig rejält inför tjejen han är kär i och Andrej tror att han kanske har släkt i Rumänien någonstans, så … Söderut, typ? Har man väl lärt sig köra bil kan man väl allt man behöver veta, och oavsett deras bakgrunder är de ju uppväxta i en värld efter murens fall där frihet och självbestämmande inte är så mycket en rätt som en skyldighet. Så även om de stöter ihop med allt underligare människor medan de kör ner genom det forna DDR, låtsas de som om de inte är något underligt – hur ska de veta det, egentligen?

Återigen, om jag läser in för mycket av Herrndorfs posthumitet i detta ber jag om ursäkt, men det finns en sån hunger, en sån kraft bakom hans berättande här, ett sinne för humor som aldrig fegar ur och blir komedi. Jag vet inte om det är en ungdomsbok, trots sin 14-åriga synvinkel; Maik och Andrej är inga idioter, men deras erfarenheter är så olika och så … ja, barnsliga, att en som läsare förstår mycket mer än de själva gör. Herrndorf lutar sig bitvis tydligt på Salinger, vilket känns lite onödigt – själv tycker jag det här är en klart bättre roman, och Maik en betydligt sympatiskare huvudperson än gnällspiken Holden. Det ligger kanske något i hur tiden gått sedan 50-talet; Maik har växt upp i en värld där det inte finns något för ungdomarna att tro sig genomskåda, allt är redan upplagt och kraven ligger fast. Det finns ett nytt Europa därute som består av lager på lager av gamla versioner, där gränserna (när boken skrevs) inte längre var bemannade med kulsprutor och ideologier, men som fortfarande fanns där i huvudena på de som levt med dem i generationer.

Och ändå, den fantastiska vänskapen han beskriver mellan de två, den handlöst tumlande prosan av hoppusslade vuxenord och poser de svänger sig med för att imponera på varandra, hoppfullheten i det. Tschick kör på gamla vägar i en gammal rostig tjuvkopplad Lada, men alla som åkt i en sådan vet hur det kittlar i maggropen.